Det är mingel efter prisceremonin, jag släpar på blombukett, diplom och en sådan där jättecheck man får när man vinner offentliga priser. Det är Stockholm och höst, sen höst, regnet fryser till is där utanför när de når trottoarerna. Jag tog kavajen, jag gör ogärna det, men nu känns det helt rätt. Här minglar Sveriges företagarelit, resten är från Handels eller några av våra universitet. Jag är ganska säkert den ende som kommer från en ort norr om Uppsala. En katt bland hermelinerna, eller snarare en råtta bland katterna. Här är kostymerna dyra och leendena blänkande. Men det har aldrig stört mig, inte just det. Jag har alltid varit eller i alla fall känt mig vara den där som står bredvid. Utanförskapet är mer min broder än den riktige fysiske. Det har aldrig varit på något annat sätt.
Det finns lite käk och ett bord fyllt med champagneglas. Det vegetariska är slut. Så brukar det ju vara. Men champagnen är god, går att dricka och är gratis. Det grattas från höger och vänster, skall skakas hand och fotograferas. Inte lätt med champagneglas, stor check, diplom och blommor i händerna. Men det fungerar. Jag är lite i chock. Jag brukar inte vinna saker. Aldrig, Men nu har jag gjort det. Inte för att det betyder så mycket egentligen. Men det är ändå en vinst.
Han står där, kort, lite rund. Bredvid honom står en man som är lite yngre, i fyrtioårsåldern, som är riktigt lång. Kanske är det det som gör att den runde verkar så kort. Båda ser lagom överlägsna ut, toppchefsöverlägsenhet och distans, båda har dyra kostymer och guldklockor. Skor som är så blanka så att man utan minsta problem skulle kunna få se sin fula nuna i dem om man nu fick för sig att använda dem som spegel. Gratulationer. Jag tackar. Vi står där och pratar. Jag känner hela tiden att det här är artighet. Men egentligen kör han bara över mig. Berättar att det jag gör inte har ett skit i värde, trotts pris. Jag har ingen chans. Men jag är van vid det. Kan skoja bort det och visst har han väl rätt också såklart. Teknisk överlägsenhet utan pengar bakom har inget värde. Men jag bedömer människor efter gärning och inte efter kostymers märke och titlar och jag ser att han blir osäker när han inte får mig att falla. När han inte har mer att avfyra, men jag har all min ammunition kvar. Han ger mig sitt visitkort. Mina är slut. Senare ser jag att han är hög chef på SEB. En som alltså slickar valfri kroppsöppning när Annika ber. Den långe mannen bredvid den runde befinner sig så långt ovanför mig att att han tycker han att han inte ens behöver bemöda sig med en nick som adjö. Hans förlust. Jag är värd att lära känna.
Så jag minglar vidare. Ett gäng handelsstudenter tycker jag är en skojig gammal gubbe. Förlorare för dem också såklart. Man skall vara ung, ha rätt föräldrar. Men jag har alltid lättare för de yngre och jag tror dom uppskattar min självdistans. Det finns mindre prestige och positioner här bland de unga. Men inte ens de tror såklart att jag har någon chans. Det märker jag ju. Men vad gör det. Vi pratar och skrattar länge med varandra, tar ett till glas champagne. Står där tills gratismat och gratisdricka är slut och folk börjar droppa av. En del till barerna för att fira sina vinster. Jag som ensam o-cool gubbe i Stockholm har bara ett hotellrum på Odenplan att gå till.
Jag ger bort blommorna i garderoben till några andra som är på väg därifrån innan jag går. De skulle ändå bli förstörda ute i kylan. Jag tror de till slut hamnar hos en tjej som fyller år. Passande. Ute är det isigt och natt. Jag går där, ensam med hela Stockholm runt omkring mig, en vinnare, det borde kännas något, men det känns inte något. Köper en cola och en chipspåse och en chokladkaka på ICA butiken vid Karlavägen. Det som skall stilla hungern. Där har jag handlat ungefär samma saker många gånger, andra nätter ensam och hungrig efter maratonjobbpass i storstan. Sen ett ensamt hotellrum nära Hard Rock Cafe där jag till slut somnar fullproppad med chips och choklad och amerikanska drycker och nästa dag som en vinnare far hemåt, uppåt, mot skogarna igen för att jobba vidare som om inget har hänt.
Eftertext
Den korte mannen från SEB träffar jag fortfarande då och då. Jag roar mig med att alltid göra honom lite osäker, jag se det i hans ögon. Det stör honom att han aldrig lyckades komma åt mig den där gången och inte kan det nu senare heller när vi träffas på olika tillställningar. Han är riktigt trevlig faktiskt.