Det slår mig när jag sitter där och tittar på högarna med böcker som skall in i bokhyllorna. Vi är bland de sista som gör det här. Vi bygger ett bibliotek hemma. Något som är på väg ut ur tiden inser jag där i en av fåtöljerna. Jovisst, det tar alltid längre tid än man tror. Pappersförbrukningen trodde jag skulle få sig en ordentlig törn redan i början av 90-talet, men där är det först nu det händer. Men även om det tar några decennier till så kommer alla dessa bokhyllor med böcker att gå ett bistert öde till mötes vad det lider. Allt det där i hyllorna som väger tusentals kilo innehåller bara information som får plats i en liten minneskrets på en kvadratcentimeter. Man kan ha alla de där hyllmetrarna med sig i fickan. Sökbart, lättillgängligt och alltid med.
Jag älskar böcker. Gillar lukten av gammalt papper och framförallt går jag igång på innehållet i böckerna. Hatar det, älskar det eller blir berörd eller oberörd av det. Men jag är inte dummare än att jag inser att boken bara är en förpackning, om än en behändig sådan. Jag är inte som vinylfjantarna som prylfixerat vänder tillbaks till gammal teknik där förpackningen är viktigare än innehållet. Jag förstår inte alls det där. Har aldrig gillat knastret och känsligheten och där gör de nya sätten att paketera musik det lättare att ta den till sig. Återtar dessutom musiken till folket med enklare distributionsformer. Det är bättre på alla sätt. Det är bara så.
Här i huset vill vi vara med i vår tid så vi köpte en läsplatta, en Letto således. Eller snarare var det så att frugan köpte en Letto. Hon läser mer än jag och kastade sig över den. Gillade den. Efter en tid var det min tur att prova. Att läsa på den där skärmen var helt OK. Inga problem där. Tidigare försök har inneburit en fru med blålila ansikte liggandes läsande där bredvid en om kvällen. En föga tilltalande bild. Kallt bakgrundsljus som tröttar ögon men väcker hjärnor som egentligen skall koppla ner där på nattkröken. Läsplattorna har en mycket stabilare och behagligare skärm med “papperskänsla”. Man kan dessutom söka, lägga bokmärken och enkelt ta reda på vad ett ord man inte känner till betyder. Klara förbättringar. Man kan till och med surfa, om än hjälpligt. Ett perfekt komplement till läsande om man nu råkar vilja veta mer i ett ämne som en bok behandlar. Något som numera händer titt som tätt framför TV apparaten här i huset. Paddan har blivit oumbärlig.
Men det finns en sak hatar jag på den där läsmackapären. Jag finner mig hoppandes framåt och bakåt bland sidorna på ett okontrollerat sätt till och från. Det är något med de där knapparna som är helt åt helvete. Överlevnadsbart men ändå irriterande. Förbaskat irriterande. Så pass irriterande att jag till slut helst väljer den vanliga boken. Var utvecklingsteamet mitt så skulle jag sätta dem på att lösa det där nu på direkten, skicka dem på alla ergonomi kurser som finns, studera alla typer av bokslukande människor och fixa den perfekta lösningen. Det är nämligen det sista hindret. Japp och det är apparaten som skall anpassa sig till mig och inte tvärt om. Löses bara det där så kan Jag lugnt leva utan glädjen att hålla i en ny goluktande bok, en som har tyngd i handen, en man snabbt bläddra igenom för att få en överblick av, känner glädjen i att äga och förväntan på dess innehåll och alla andra sjukdomar som alla är av det materiella slaget och alltså hör till förpackningen snarare än till det viktiga, innehållet. För visst är det väl om berättelsen, kunskapen, alltså innehållet, orden, bokstäverna, förpackningen boken har som syfte att förmedla.
Men de där blädderknapparna kommer såklart att förbättras över tiden, eller också får jag anpassa mig (dock tveksamt). Förr eller senare blir vi vänner och då står det där biblioteket där till ingen nytta. Det finns ställen där det redan gör det. Där man försöker hitta alternativa användningar av böcker. Som inredningsdetaljer sorterade efter bokryggars färg, som ben till ett bord och alla andra försök att bevara det som håller på att gå ur tiden. Innehållet, orden, är dock här för att stanna.