En text blir till en diagnos som särskiljer. Säger att det här är en annorlunda person. En som inte fungerar som alla andra. Men kvinnan vill bli som alla andra. Vill få medicin, en tablett som gör henne till samma, en fungerande, en vanlig. Jag har sett det förr. Han som är nöjd med sin diagnos. Har fått sina piller och nu vet sina begränsningar.
Jag blir bara ledsen här på avstånd. Jag som är en o-cool gubbe och inte är normal på en fläck. Visserligen har väl ingen satt någon diagnos på mig ännu, även om de försökte så gott de kunde där i grundskolan. M E N det är just det där att jag inte är helt normal som jag är mest stolt för. Att man inte är stöpt i en standardform. Är det inte precis just det som skulle lyftas fram och höjas till skyarna som det bästa hos oss. Är det egentligen inte bara det vi har gemensamt. Att vi alla är väldigt, väldigt olika.