Pelargonerna längtar efter ljuset. Jag med. Men jag får mer vatten än vad de gör just nu. En fördel för mig då såklart. Vi sträcker båda på oss med all kraft vi kan uppbåda upp mot solen och gör det i en slags tillbedjan, en bön om att den varje dag skall pressa sig en liten bit högre upp på himlen så att de fotoner som den sänder ut kan ge oss livet, som det var – det goda – tillbaks. Ja, vi befinner oss i dvala, väntan, en otålig längtan som ger oss nordbor här i mörkret visshet om att det är ljuset vi älskar. Här bland stunder när man inte vet om man klarar det här mörka svarta nedslående, och kanske bara skall ge upp och somna in, men nästan alltid, oftast, fattar mod och vill skynda på tiden till ljusets återkomst.
Solen som är vätebomben, döden, hemskheterna och helvetet förkroppsligat här i vår egen värld om vi bara studerar den och ser på den med oförställda ögon Det är bara avståndet från den som gör att vi, här där vi sitter, står och ligger upplever den som positiv. Man behöver bara befinna sig på en annan plats på samma lilla klot för att förstå att det inte alltid är så. Där på en annan plats kan den stå för allt det negativa. Nära blir den till döden. Därom finns inga tvivel alls. Den lär oss att det som kan vara det värsta som finns på samma gång vara det bästa som finns. Svart/vitt är ett påhitt. Gråskalor och färgskalor utan ens försök till indelningar är sanningen. Allt är allt på samma gång. Den man hatar kan man också älska. Jämvikt.
Så en samling pelargoner i ett fönster inuti ett stort gult hus på en kulle i Los får längta ett tag till, liksom han som planterade dem och kände, verkligen kände, livet där mellan fingrarna när blomskott sattes ned i varm levande jord för inte allt för länge sedan. Kanske sover de pelargonerna och drömmer om kullar i södra Afrika där de hör hemma, gör det för att tiden skall gå snabbare. Sover precis som jag snart skall göra det på soffan därför att det nästan alltid är så mina fredagskvällar slutar. “Känn ingen sorg” på en sticka kanske hjälper, eller så gör den inte det. Det är knappast viktigt. Jag skall släcka mitt ljus här på kontoret, hämta en korg med björkved, tända i öppna spisen innan vi äter och sen göra helg i all anspråkslöshet. Det finns en semla i frysen. Jag har själv köpt den. Men den får stå tills imorgon. Längtan är en del av det goda. Trevlig helg världen!