Jag har smitit från mina arbetsuppgifter ikväll för att beskåda vinnarna, en lång räcka vinnare på Guldbaggegalan. Glittrande, glada, lyckade, vackra människor. En tillställning som får mig att tänka på Engelsk socite’ och säsong. Vi andra, de vanliga, får titta på. Hyllar dem för att vi får det. Vi som inte släpps in i de fina salongerna. För inte fan får Hanna något pris för att hon tvättar tvätten så jäkla bra där på tvätteriet, inte heller Nils som sköter om sina patienter på sjukhuset med värme och omtanke. Det finns liksom ingen stjärnglans kring en tvätterska och en manlig sjuksköterska. Ingen alls. Inga priser heller. Bara oftast en för låg lön.
Men det är ju det allt det här handlar om. Att dela upp oss. En liten klick där uppe med artister, skådespelare, rika och några kvarvarande kungar och drottningar. En stor massa av oss andra här nere som definitivt aldrig kommer att släppas in i samma lokaler som det coola folket. I alla fall inte utan att ha mössan stadigt i hand. När vi gjorde oss av med hertigarna och grevarna så ställde vi oss istället med böjda huvuden och blicken i marken för den nya herreklassen. Varför skapas alltid en sådan? Vilket behov hos oss skapar det här?
Jag har såklart inget svar. Jag vet inte ens varför jag tittar på tramset. Visst, filmerna ger mig ofta glädje. Jag beundrar hantverket, prestationerna. Precis som jag beundrar snickarens yrkesskicklighet när han lagar något här på huset. Jag är säker på att någon tänker “avundsjuk nu”. Men jag svarar bara TÄNK för i HELVETE. Bara en endaste gång. Du är smuts för de där människorna. Du är inte värd ett skit i deras ögon för de är så långt upp i himlen på en plats där du aldrig kommer att släppas in. Vem kan vara avundsjuk på det som är helt onåbart. Om man nu inte sitter där i aphuset och anställer släkten, eller har vännerna och/eller familjen i branschen och kan föra grevetitlarna, nej förlåt skådespelartraditionerna vidare. Då går det ju. Men du vanlige enkle människa. Ge upp de där fantasierna om att få vara med där. Det är inte värt besväret.