Jag höll min mammas slappa hand och klappade hennes hjässa när hon dog. Ett sista rosslande andetag, sen inte mer. Ljuset var borta från hennes ögon och jag blev föräldralös den kvällen. Det var inget överraskande, det hade varit på väg en tid och jag hade suttit där några dagar. Men jag grät inte.
Farsan dog många år tidigare en vacker söndagseftermiddag på ett mer dramatiskt sätt. Jag var ner och hälsade på på förmiddagen och försökte övertala till sjukhusbesök för en koll eftersom han hade ont i magtrakten, men till något sjukhus det ville han inte. Alltid lika vrång. Så jag åkte hem igen. En timme senare ringde morsan och skrek att “han dör ifrån mig” och jag körde dit i min bil snabbare än jag någonsin gjort i mitt liv. Men ambulansen och döden hade ändå nått före. Han låg där livlös på soffan när jag kom fram, en brusten kroppspulsåder hade tagit honom ifrån oss alldeles för tidigt. Jag grät floder redan när jag följde efter ambulansen som fraktade iväg honom där jag körde hans egen bil, omgiven av alla de dofter som var han.
Båda dog de på våren/försommaren. När naturen precis vaknat och hade börjat dela med sig av sitt överflöd. På morsans begravning grät jag inte alls. På farsans var jag otröstlig. Ändå kände jag samma kärlek för dem båda. Min mamma var en god människa. Hon ville ingen något ont och ville inte ligga till last för andra. Hennes hjälpsamhet och person förtjänade på alla sätt verkligen gråt i massor, men trotts att den aldrig kom så var sorgen lika stor inuti vid båda tillfällena.
Skillnaden handlade snarare om sista tiden. Farsan levde på den plats han älskade och fick dö där. Det fanns något värdigt i det. Morsan försvann sakta bort. Demensen tog henne. Till slut kunde hon inte längre vara hemma. Fick flytta in på hem. Hon som ogillade så mycket att vara ivägen och vara till besvär. Det tog på henne. Snart satt hon bara och sov i en stol framför tv’n i ett sällskapsrum när man kom på besök. Besök som naturligtvis var för sällsynta. Det kan inte bli annat, hur än många gånger man än är dit. Jular när hon inte längre kunde följa med upp till oss. Hon dog liksom där på vägen och det var en ovärdig död på alla sätt. De sista dagarnas dödskamp var bara en liten del av det där. En ständig sorg och ett dåligt samvete under den här tiden på hemmet var egentligen ett sorgearbete som redan var klart och över den där dan när hon till slut gick bort. Det var en dag av befrielse för henne och för mig. Det gick inte att känna på annat sätt.
Den död och förintelse som skulle fattas och förstås på bara timmar i min farsas fall hade gott om tid att virvla runt i hjärnans vindlingar när mamma dog. Man var beredd och redo. Saknaden är oerhörd såklart, men det är också livets gång. Man måste förstå det. Det är en seger för en förälder att dö före sina barn. Det är det rätta. det skall helst inte vara på något annat vis och man lär sig att sorgen tar olika vägar men är densamma ändå.