Egentligen skulle man ha blivit författare. Sitta i en stuga vid ett hus vid havet och skriva den stora romanen om kärleken. Problemet är bara att man måste kunna skriva. Ja egentligen är det väl bara ett av problemen. Man måste överleva under den där tiden det tar att skriva den där boken också. Möjligen räcker det med att kunna skiva för det också. Är det konstaterat att man kan skriva och rätt personer är övertygade om förmågan så kan man få förskott sägs det. Men det faller alltså på det där med att kunna skriva.
Ja nu skriver jag ju ändå. Blogg och lite annat. Självterapi. Men det behöver man inte i egentlig mening kunna skriva för såklart. Det är liksom en helt annan sak. Man sätter ihop ord och en punkt och ett komma här och där och så får man hoppas att någon vill läsa den där smörjan. Men det är en helt annan sak att kunna skriva en bok. Fast, en del tror inte det. Men de har inte riktigt fattat. En del skriver den ändå. Oftast är det därifrån de bästa litterära verken kommer till slut ändå.
Men jag gillar ju att skriva lik förbaskat såklart. Det kan inte hjälpas. Tycker om att forma de där orden och få till rytmerna. Ibland till och med lyckas få fram en åsikt eller en känsla med de där orden. De få gånger någon säger att de gillar vad jag skriver blir jag såklart glad. De flesta säger det hur som helst mest för att vara snälla, det är inte mer med det. Men ibland kan till och med en klåpare som jag få till det. Det skall villigt erkännas utan att bli för sorvulen. Men det handlar mest om tur. Man måste inse det.
I skolan brukade man få tillbaks illröda uppsatser. Ofta var det mer rött än uppsatstext. Att man gillade att berätta en historia gavs det inga poäng för. Jo, senare när jag läste på komvux. Då lästes uppsatserna upp för klassen. Alltid. Generande så att man vill rusa ut ur rummet. De återlämnade pappren var dock fortfarande lika röda och min siste svensklärare tyckte det var bättre att jag inte kommaterade alls än försökte på mitt sätt.
Så tyvärr blir det nog inget hus vid havet och den där stora romanen om kärleken för mig. Det får bli ett ord här och ett ord där istället, sånt som lever en dag eller två i en värd som egentligen består av alldeles för många ord. Man kan vara lycklig där också. Lycklig över att ibland får till en mening som inte står en riktig författare efter. Det får helt enkelt räcka för o-coola gubbar.