Månen hänger där ovanför koboltgruvan på andra sidan dalgången när jag drar upp gardinen. En klar halvmåne och ja, det är precis så klichéartat som det låter. Snö på granarna och det håller precis på att ljusna där ute. Ett levande vintervykort och en påminnelse om varför man bor här. Arton grader kallt. Man håller sig helst inne. Det är bara så. Om man kan. Karin lunkade iväg redan före sju. Skolbarn skiter i lite kyla och fröknarna får anpassa sig efter det.
Hade man haft en snabb värmekamera så hade man sett de breda floderna av kall luft som forsar och rinner ner för vår lilla kulle ner i dalgångarna för att till slut samlas i orter som Edsbyn, Ljusdal och andra kallhål. Det är så mycket som vi inte ser med våra begränsade sinnen, vi hör inte ens det öronbedövade kallbruset från all denna materia i rörelse därför att våra öron lyssnar på andra frekvenser. Finnarna som en gång bosatte sig här i skogarna kände till kylans rörelser. Därför byggde de sina hus uppe på bergen, högst upp och inte i dalgångarna. På så sätt fick man ett frostfritt längre och mildare vintrar. Kylan är också slav under tyngdkrafterna och dras ner i dalarna och ut mot haven. Vi borde inte glömma det.
När jag skall fylla pellets så har brännaren stannat. Det har varit mycket skit i pelletsen några dagar så det blir stopp. Men det är inte värre än att det går att starta igen. Det är fascinerade det här med uppvärmning. Det finns trögheter i ett hus. Det tar kanske tjugofyra timmar innan minus arton grader märks på pelletsförbrukningen. Samma sak när det vänder. Ett hus är en stor massa som inte välvilligt ändrar på sina stabila lägen bara sådär. Behöver lite tid att anpassa sig och stå där bekvämt också i den nya temperaturen.
Bor man i ett hus på nästan femhundra kvadratmeter så märks kylan på förbrukningen såklart. Vintern är lite som att mata en jättestor drake med hink efter hink, efter hink efter hink bara för att få ligga vid dess sida och känna lite värme där i emellanåt. Men man kan inte ligga där för länge, för draken är i det närmast omättlig. Ibland känns det verkligen som om att bo i ett litet, litet hus är det man borde jobba mer aktivt för. Där en vedkamin och en vedhög räcker för att värma upp frusna lemmar i små rum. Men sen mins man hur svårt det är att bli av med ett hus här ute i skogen och då glömmer man alla sådana tankar och matar på med säck efter säck och hink efter hink i drakens käftar som en slav bland andra slavar.
Men också kalla dagar kräver arbete av o-coola gubbar liksom skolfröknar. Lödkolven är på uppvärmning, kretskort skall testas och fixas. Livet är ändå tämligen gott i ett stort gult hus på en kall kulle i Lo(o)s. Att säga något annat vore inte rätt.
ps Under snön är det bara minus fem och en halv. ds