Jag känner honom. Han som äger saltgruvorna. Han känner såklart ingen annan. Det är han för självupptagen för. Jag har många gånger försökt berätta min historia för honom, men det slutar alltid med att jag istället sitter och lyssnar på hans. För han mår sällan bra. Det är alltid synd om honom. Det svider i hans snåla hjärta när han betalar ut minimilönerna till sina anställda därför att det är hans pengar som han nådigt delar ut. Att han förräntar de där pengarna femtio gånger genom det där arbetet som de som jobbar i saltgruvornas kvalmiga värme utför, spelar ingen roll. Inte den minsta. Det är hans pengar. Andra skall inte ta hans pengar!
Men nu finns det såklart inte så många kvar som älskar honom. Det svider. Det vet jag. Hans fru har gett upp. Visst, går där tyst vid han sida. Spelar spelet som en god och trogen hustru. Men aldrig med i själen längre. Den är inte till salu ens hos en trogen hustru. Inte heller hon lyssnar på hans klagosånger längre. Finns inte där för honom och i allt väsentligt finns inte han heller i hennes liv längre.
Samma sak med hans barn. De som han piskar till att bli hans kopior. Nu hatar de honom. Kommer dra ifrån saltgruvedistriktet så fort de kan och glömma honom tills det är dags att hämta ut arvet. Då först återvänder de, och ger sig av igen. Glömmer honom innan de stängt sina bildörrar och startat bilarnas motorer. Graven med den fina stenen får växa igen. Ingen kommer någonsin tända ett ljus där en allhelgonahelg för det finns ingen som älskar eller ens tänker på honom längre. I alla fall inte tillräckligt mycket och tillräckligt väl för den ynkliga handlingen att stryka en tändsticka mot ett plån och tända ett gravljus. Han är helt enkelt inte värd ens en sådan liten ansträngningen.
Men jag sitter alltså och lyssnar på honom fortfarande. Försöker visa empati. Men också jag börjar trötta på hans eviga malande och hans självupptagna liv. Jag borde gå och låta honom sitta och muttra där i ett hörn. Muttra sig längre in i mörkret och döden för han förtjänar faktiskt inget bättre. Så är det. Men jag sitter alltså fortfarande kvar. Men bara en liten stund till. En sista stund stunds lyssnade på han som bara pratar om sitt. Sen skall jag också gå och lämna denne självupptagne man åt sitt öde. Jag måste för att bevara i alla fall en liten del av mig själv. När jag då går min väg, tar jag hans själ – i alla fall det där lilla ljuset som finns kvar i den – med mig för att aldrig återlämna det till en som aldrig förtjänade att ha ett ickemörker i sin själ. Som alltid tog av andra istället för att ge, men som själv ändå alltid såg sig som givaren.