Förkylningen tar mig i helgen. Alltid är det lungorna som tar stryk. Jag vaknar vid fyratiden på lördagsnatten, ont i hela vänstra sidan och ett tag är jag rädd att det är hjärtattacken som är här. Men jag är van just den här värken. Jag har stora lungor. Missfosterlungor. Vid lungröntgen får de ta två bilder för att få med dem. Men de har för vana att göra ont när förkylningen kommer de där monsterlungorna, det får man ta.
Lungorna fick jag för att jag skulle bli pärlmussledykare i turkost och varmt vatten på en atoll ute i stilla havet, men min själ for vilse och hamnade i Edsbyn istället. Hamnade i en kropp som inte alls kunde göra rättvisa åt den där lungkapaciteten. Alltid sist på alla löparrundor, till och med på sextio meter och allt annat med för den delen som har med idrott att göra och i någon form är atletiskt. Muskler som liksom inte fattar vad det är för mening med att tänja ut sig i onödan. Det är nog därför lungorna gör ont. De är upprörda över att befinna sig i en kropp som inte gör dem rättvisa.
Det kunde i och för sig vara användbara under den tid vi spelade. Då skulle man ju skrika av full kraft i mikrofonen samtidigt som man hoppade omkring där på scenen. Oftast gjorde man det där så intensivt att det svartnade för ögonen. Många gånger stod jag där och såg inte publiken för att allt var svart. Men lungorna gav ändå alltid mer luft att skrika och hoppa med. De var väl då de var i sitt esse liksom. Men nu är det ju slut på det där såklart. Man varken skriker eller använder lungorna till annat än att samla damm med numera. Det där dammsamlandet, främst från pellets, är väl en annan anledning att just de där lungorna gör ont.
Det där att tro att det är hjärtattacken som har kommit är ju en inte helt angenäm känsla. Men jag har lättare att hantera den där känslan numera. Det som kommer det får komma. Jag har gjort så mycket och gått min egen väg. Nöjd med det mesta ändå. Jag har massor kvar som jag vill göra och uppleva men det finns inte en chans att jag hinner med allt. Inte den ringaste. Men fick jag bestämma fick det gärna bli tjugo år till ungefär. Om jag får vara någorlunda frisk under de där åren. Får jag inte det kan det vara detsamma.
En gång satt jag på en akutmottagning med en krossad axel när ambulansen kom in med en medelåldersman på bår. Dödsångesten strålade från honom och ingen brydde sig om honom där han låg på sin bår. Jag var själv för illa däran i det läget för att ge tröst. Men det var synd om den mannen. Jag hoppas det gick bra för honom. Har tänkt på honom många gånger sedan dess, Rädslan är alltid värre än det man är rädd för. Det måste man lära sig och det måste man försöka leva med.
Men nu soffan – leta en film – och sen sova. Vila är den enda hjälp man kan ge de tappra krigarna man har där inne i kroppen.