O-cool har jag nog alltid varit. Gubbe kom senare. Men när jag skulle börja blogga så kändes ”o-cool gubbe fån Los” som en bra sammanfattning av vem jag är. Nått jag kunde stå för liksom. Jag har aldrig varit den där James Bond eller Måns Zelmerlöv typen. Så jag skrev och skrev och skrev och nog var det tre fyra stycken som skummade igenom det jag åstadkommit ibland där efter ett tag. Men ganska snart fick jag en massa kommentarer som gick ut på att jag minsann inte alls var ”o-cool” utan snarare ”cool” och en annan grupp som med emfas framförde att jag vid femtio och något år till verkligen inte kunde kallas gubbe. Alltså hela min självbild sattes i gungning,
Så jag fick ju ta mig en liten funderare på det där. Rent ut av försöka mig på en dialog med hon/det/han/gud men hon/det/han/gud svarade inte som vanligt. Vi har aldrig riktigt lyckats få igång dialogen vi två. Det är mest jag som pratar.. Det där kan ha med tro att göra. Den har alltid vacklat trotts en uppväxt i Edsbyn.
Så jag gick upp på berget här bredvid, Örnberget. Det är en helt OK ställföreträdare när inte det/gud/han/hon har några svar. Man får såklart komma med svaren själv där också men man blir liksom klarar i tanken när man sitter där och tittar ut över blånande Hälsingeberg som liksom vågor rullar bort i fjärran. Blir trädsurfare liksom. Redo att rida på dessa berg i komplett harmoni med universum och med en knivskarp tankeförmåga redo att lösa de allra knivigaste problem. Nåja…
Ganska snart kom jag fram till att hundra procent av de som med bestämdhet hävdade att jag inte vare en gubbe var äldre än mig. Deras syn på saken var alltså rent självisk. Var jag gubbe så var också de per automatik gubbe. Har man inte inte släppt lös gubben inom sig kan sådant svida.
Den andra gruppen de, som hävdade att jag var cool, gjorde det av missriktad medkänsla kom jag fram till strax efteråt. De tyckte helt enkelt synd om mig, som om o-cool var något dåligt att vara. Här behövde jag ta in ett av de mest fjärran bergen, det som låg där bortåt Järvsö någonstans för att fatta. Skulle det alltså vara sämre att vara o-cool än cool? Jag häpnade. Tänkte på några av världens framgångsrikaste män och kvinnor. Så förbaskat coola var de ju inte. Jag menar, Marie Curie, denna härliga kvinna, cool kunde man väl knappast säga att hon var. Eller Bill Gates för den delen. Eller Ingvar Kamprad. Fortsätter man på det där spåret så hittar man lika många o-coola att beundra som coola. Eller kanske till och med fler eftersom de coola ibland inte har andra företräden än att just vara coola. Nä, en o-cool gubbe från Lo(o)s får jag nog allt fortsätta att vara om man skall trivas också framöver. Det är jag tämligen säker på.