Svårtiden är här. Januari fram till Vasaloppssöndagen, då när det äntligen vänder, är skräptid som ingen vill ha. Fram till nyår går det ju bra. Det första snöfallet kan till och med vara lite mysigt med stora singlande snöflingor som faller från skyn. Julen likaså och det skall såklart knarra lite under fötterna när man tar den där promenaden för att skaka ner lite av all den där maten och godiset och frukten och allt vad det är som man har fyllt upp med en bra bit upp i halsen. Det som inte ens Samarin biter på längre. Och nyåret fungerar väl bäst i kyla och vit snö också. Fyrverkerierna över Hälsingeberg gör sig ju så bra i allt det där. Men sen blir allt svårare och man borde dra iväg någonstans och sitta under ett blommande citronträd och fundera över livets mysterier och insupa den där söta goa doften som trädet så villigt och gratis sprider omkring sig.
Men inte åker man söderut. Man stannar i eländet. Det är mörkt redan tidigt på eftermiddagen, det är kallt, man skall skrapa rutorna så fort man skall iväg någonstans och innan det måste man klä på sig i lager efter lager efter lager och är det inte kallt så fryser man ändå för att det blåser och är det då lite mildare så snöar det i mängder, dag efter dag efter dag, så att man får vandra där efter snöslungan i oändliga timmer på gårdsplanen. Slutar det snöa så blir det antingen förbaskat kallt eller också börjar det blåsa så in i vassen så att man får ge sig ut med den där snöslungan igen och burra runt där varv efter varv igen och hela tiden fryser man, fryser så man håller på att ge upp allt det här med det nordiskt vackra och det är bara en dunjacka och en mössa och ett par gamla handskar som klarar en från att helt ge upp. Och sådär håller det alltså på fram till vasaloppssöndagen. Då när man försiktigt tassar upp tidigt – väldigt tidig för att vara Söndag – fixar lite frukost, hämtar täcket, tänder en brasa, slår på tv’n och sitter där i soffan under täcket och ser starten i Berga by, sjunker ner lite i soffan efter en stund och somnar lite lätt snarkande och vaknar strax före målgång och vips så har det blivit vår. Man har klarat årets svårmånader ännu en gång.
Härifrån finns det hopp igen. Talgoxar börjar sjunga. Himlen är så blå så det gör ont. Det är dagsmeja. Visst, bakslag också men nu känns det att allt går åt rätt håll. Snart är det midsommar och vackra flickor med bara ben och i tunna klänningar och med blommor i håret dyker upp lite här och där. Mängder av dem. Var är de under vintern?
Men nu är det alltså svårmånader. Det är egentligen bara en sak som förgyller den där svarta tiden. Som en större sorts antidepressiva piller fyller de sin funktion. Semlorna. Semlor är gott. Utan semlor hade jag nog inte klarat av den där tiden. Receptfria är de också. Tack gode han/hon/det/gud för semlor!