IKEA med hälsporre. Ingen höjdare. Kanske inte utan heller, vad vet jag. Men ut kommer vi med en byrå, fyra lampor, hyllor och diverse småkrafs. Offer läggs till mammon i kassan och Ingvar ler där borta i Schweiz när hans liveuppdaterade stapel på väggen dra iväg några millimeter till, uppåt bara uppåt, det håll den alltid gått. De många föder få. Vi är inget undantag.
När allt är packat vill bilen nästan inte starta. Men gör det när jag svurit åt han/hon/det/gud/mammon sju gånger och åkallat även mörkare krafter och de offer vi faktiskt nyss gjort till hans/hons/dets/guds/mammons ära. Då startar den lila röda Franska bilen såklart i ren förskräckelse. Även små Franska bilar måste följa universums lagar och inte ta sig allt för stora friheter trotts allt.
Jag får Sushi som plåster på såren och ännu ondare i hälsporren efter mer vandring i stad och missar systemet – ingen billig whisky alltså – eftersom det stänger innan jag hinner in, men hinner i alla fall inhandla en ny kompressor på Jula. Den jag behöver för att en plastbit på min gamla för kanske en och femtio i ental, är trasig och reservdelar inte går att inhandla. Världen har blivit märklig och sannolikt är det fler staplar som växer på andra kontor, på andra väggar, i andra länder när jag gör detta nya köp.
Men vi klarar av allt. Tar oss hem. Köper ett gäng pizzor i Edsbyn. Bor man i Los är det så man får jobba. Det är en timme till kvar innan vi är hemma. Pizzorna är kalla när vi når fram så man får värma dem igen väl hemma. Sonen påstår att det är så pizzor smakar bäst. Lite som Mammas köttbullar. Man gillar det man är uppväxt med.
Melodifestival när man sjunker ner i den gröna soffan. Jag slår över till tvåan och kollar lite på en dokumentär om San Franciscos symfoniorkester. Det är vacker och intressant och stråkarna helar en själ som blivit lite sargad under dagen men som vanligt pretentiöst så det svider Ubermenchen i farten.. Så jag slår över till Melodifestivalen och hatar eländet en stund. Verkligen hatar skiten. Det är skönt att hata. Andra vill ha det här. Det är OK för mig, så länge jag får sitta där och klaga på skiten. Ni som älskar alltihop behöver inte bry er om det där alls. Ocoola gubbar låter bara sådär och klagar och gnäller mer än de borde. Det är all skit i livet man ramlar igenom som kommer ut bara, fels, som måste ut– Gamla rockstjärnedrömmar som det inte blev något av. Men Helena Paparizou är tjusig. Jag ger melodifestivalen det i alla fall. Vet inte om hon har något i det där vackra huvudet dock. Har aldrig träffat henne. Så det är skit i samma. Det är ändå det viktigaste. Kan inte hjälpas.
Med det får den här Lördagen anses avslutad. Pellets fyllt. Jag och familjen mätt. Katter mätta. Det kunde alltså varit sämre. Möjligen saknar jag whiskysmaken där i munnen. Men får väl trösta mig med en semla.