Hur många gånger har man tittat på sig själv i spegeln genom åren, nu detta år, 2014? Det har blivit några gånger. Fanns det en tid när man tyckte om det man såg? När man trodde att någon annan gjorde det? Om det nu var så, så var det länge sedan. Nu är det en äldre man som ser tillbaks på en där i spegeln. En som inte behöver dra in magen när de söta tjejerna går förbi eller göra sig till på annat vis. Allt det där har passerat och det är väl egentligen ganska skönt. Men han ser ganska sliten ut tycker jag, det har hänt saker i det där livet. Bra och dåligt. Men ögonen är fortfarande rätt pigga. Det finns hopp i alla fall där. Något lever där innanför en yta som är på väg utför.
Fast egentligen har det väl aldrig varit mycket bevänt med det där yttre på det hela taget. Det var egentligen bara på ett lager i Leicester, England som flickorna flockades. Där man var uttalat “handsome” och bara tjugotre år. Har jag någonsin blommat så måste det ha varit då. Första dan stod de där bakom hyllorna, en femton, tjugo stycken och kollade på när jag packade trådrullarna. Log ända upp till öronen gjorde de när man mötte dem i korridorer och mellan hyllor. Men Engelska tjejer vet väl inte bättre och i allt annat märktes inte den där eventuella blomningen där i livet så jäkla mycket.
I banden jag spelade i fanns det alltid någon snygg kille. De där som log mot en tjej och sen hängde både de och deras kompisar om deras halsar. Ofta i klasar och ibland ovetande om varandra och att andra delade samma sängar. Det slog aldrig fel. Vi andra ratades för det mesta. Somliga av oss inte alltid. Men det var alltid det bästa som blev kvar, utan, de som ingen ville ha. Fattar det inte. Det är fortfarande så. De bland mina kompisar som borde vara de verkligt kapen, de snälla, de uppmärksamma, de sitter där ensamma och kvar. Ingen vill ha dem. En stor miss flickor!
De damer som varit har valt mig. Inte jag dem. Men det blev ju bra ändå till slut. Vi har varit tillsammans en massa år Karin och jag nu. Ångrar inte ett enda ett av dem. Hon kunde ha valt bättre den där gången på en korridorfest i Uppsala på åttiotalet. Det har hon nog insett vid det här laget. Men hon valde som hon gjorde och så svårövertalad var jag visst inte heller, om jag minns rätt. Tacksam är jag för det.
Men den där bilden i spegeln bättras inte på med åren alltså. Jag är iof inte gråhårig ännu, även om frun ser gråa hårstrån säger hon, men tunnas ut det gör kalufsen helt säkert. Tänkarpannan tilltar i samma takt som magen. Men det är väl som det är. Man bryts ner bit för bit så att man blir enklare att elda upp den dag det är dags. Har det inte slagit slint ännu så skall det väl inte tillföras tupé, guld om halsen, hårigt bröst och ung älskarinna nu heller. Man känner sig liksom nöjd ändå med vem man är, vem man ser i spegeln, och i hur det varit. Nog så, helt enkelt. För sent att ändra på nått.