Februarihelvete! Men januarihelvetet är i alla fall avklarat. Passerat, ivägspytt. Skitmånader som drar i en och vill trycka ner en i bottenlös dy. Mörker som i och för sig ljusnar dag för dag men som gör det för långsamt för att läka ett sinne som längtar efter ljus. Man skulle kunna tappa fotfästet i detta ingenting ,men man håller sig kvar, i en enda gren. Måtte den inte knäckas detta år 2014 heller.
Bilar, motorcyklar, V75 eller inte ens gitarrsamlingar fungera för mig. Visst, jag kan se det vackra, men också förbi, igenom och se vad allt det där döljer, hindrar en att se, är ställföreträdare för. Jag byter alla dessa saker och pengar mot en varm hand som kärleksfullt smeker min rygg i tio sekunder eller för en röst som säger “jag gillar dig” eller “jag älskar dig”. För det är ändå det det till slut handlar om, substituten, precis som sexton timmars arbetsdagar gör det. Älska mig som den jag är som de vackraste sydgotarna sjunger.
Men Mars är på väg. Jag såg tendens till dagsmeja häromdan. Några droppar som droppade ner från ett snöigt tak. Men Talgoxarna är tysta fortfarande. Deras längtan är som min. När ljuset kommer fylls de av kärleken och de sjunger om den med hela sitt hjärtas lust. Vem kan låta bli att ryckas med då? Det är då man skall påbörja sin livs resa ut i världen. Borde det. Åka ut och se allt det där man inte sett. Snart trettio år i Lo(o)s är för mycket om man är inflyttad. För lite för den infödde. De som bara ser det goda, blind för det onda, blind för det utanför, men mig drar det i. Havet mest. Sen staden. Så jag stannar. Det är min korsfästelse. Mitt kors att bära.