Är inne i en fas av “tittar inte”. Vrång o-cool gubbe sådär. Melodifestivalen får vara. OS får vara. Men var lugn, ni har min respekt ni som tittar. Man har olika preferenser i livet och det ena eller det andra är inte bättre eller sämre. Man får njuta av sitt. I alla fall är det så jag ser på det. Deltagandet förtjänar mindre respekt i båda fallen. I alla fall i år. Men det är min personliga mening.
Men order “mello” får det alltid att att rysa till i mig i något slags obehag. Det blir liksom lika sötsliskigt sött och sirapsdrypande som att äta upp det sista i smågodispåsen när man borde ha gett sig redan efter den första näven. Den som grävde sig ungefär fem procent ner i påsen. Men man slutar aldrig där, tar en näve till och en näve till och en näve till och så kommer den där känslan som ordet “mello” då så bra också framkallar. Eller dåligt är väl ordet. Man vill ju inte ha den där känslan. Lite som vinterkräksjuka, andra dagen med huvudet ovanför toalettstolen.
Ja, så jag ser inte. Skriker högt “bla,bla,bla, bla…” och håller för öronen när någon säger att de skall se på “mello” och rusar därifrån så fort jag kan. Eller ännu hellre, håller mig borta från folksamlingar och folk över huvudtaget i dessa tider. Minimerar risken att någon skall säga ordet. Det förhatlige, det förgörande.
“Melodifestival” fungerar utmärkt. Jag har inga problem med det. Men “mello”, fyfan. Dubbelfyfan.
Det svåra med att skippa Melodifestivalen är att efter den går Sherlock Holmes, som är bra och som jag vill se. Skall man leta fram en film så skall den alltså helst sluta innan Sherlock Holmes börjar. Parabolens hundratusen kanaler gör sällan det, om de nu överhuvudtaget visar något som man vill se, vilket händer väldigt sällan.
Netflix kan ibland ha en film man vill se gömd där bland alla sina rullar och menyer någonstans. Problemet är att hitta den. Det tar minst en halvtimme att bläddra sig igenom och hitta något som man vill se och i åtminstone sju av tio fall så har man sett den där filmen man vill se. Hur det nu kan gå till eftersom man faktiskt inte tittar på speciellt mycket film. Så man brukar inte kunna titta på den där filmen heller eftersom tiden tas upp av att leta efter den och inte se den och man får titta på en dokumentär om Turkiska spritsmugglare istället som iof är rätt intressant men som också sträcker sig förbi starttiden på Sherlock Holmes så man ändå missar upplösningen nu också. TV är en hel vetenskap. Genierna sitter där på aphuset och gör oss andra dummare och mer och mer och mer och mer och mer och mer uttråkade. Egentligen skulle man väl slänga ut apparaten. Men då återstår bara sova på trötta fredagskvällar och så kan vi ju inte ha det.
Man borde alltså åka ut på turné. Det bästa med turné är inte att stå på scen. Det bästa är att man får sova i turnébussen mellan gigen. Sova hur mycket man vill och oftast finns det ingen jävla tv och ingen, I N G E N, säger “mello”, inte ens tyst för sig själv.