Den nionde februari i ingenting. Vi somnar i varsin del av soffan frugan och jag på morgonen, nedsjunkna i soffans mottagliga famn med varsin bok i en hand som sakta sjunker ned mot täcket och sömnen. Katter gillar sånt, så snart ligger också hela katthögen där. Det blir varmt, och slött och söndag. Tekoppen står på bordet och kallnar.
I februari då alltså. En bit in. I natt drömmer jag om att vi kör en stor vit gungande amerikanare – äldre – mot rött ljus i Los Angeles, får svänga upp på trottoaren eftersom det kommer andra bilar som det gör på vägar, speciellt om man kör mot rött ljus. Möter såklart polisbilen. Blir förd till polisstationen där poliskaptenen gillar Sverige och bjuder på pepparkakor. Stora hjärtformade som han bakat själv. Gillar Sverige så mycket att han släpper oss utan påföljd. Resten av drömmen har förbleknat. Varför drömmer man det där? Känner att man vill minnas mer av denna surrealistiska värld som lever inom en varje natt.
Men det behöver fyllas pellets, kanske skottas snö, sättas upp saker på väggar och sen jobbas som om detta var vilken annan dag som helst. Söndag eller måndag spelar ingen roll där. Kod skall skrivas och drömmar i alla fall försöka realiseras. Det som ändå nästan alltid är njutning fast än de nästan aldrig ger mer än just denna njutning. Jodå, jag vet att banken inte bedömer dig positivt efter njutning eller efter hur många drömmar du realiserar, knappast grannen, de andra i byn eller du som läser det här heller. Men vilka är ni att bestämma vad jag sätter högst. Det är så man måste tänka för att inse att man ändå är en vinnare när man går ner på kontoret en söndag, nio dagar in i februari när gråvädret regerar där ute. Att frihet ändå är något som är eftersträvansvärt för de flesta. I alla fall de som har insett att de är fångna i vardagen och att det är ett livstidsstraff det handlar om. Ett där ingen bjuder på pepparkakor.
Imorgon måndag som sagt. En bra dag att lida på om man nu gillar att lida eller också en dag att skita i allt det där som hela ens jag säger att man inte vill göra och ta in på en ny väg istället för den vanliga som går till det trista outvecklande jobbet. En där man ler när man låser upp dörren till sitt kontor också en grå och trist måndagsmorgon i februari. Men se upp. Du måste också betala priset för dessa leenden. Aldrig, aldrig kommer något helt gratis. Också det måste man lära sig innan man väljer väg.