Tre speglar står uppställda i hennes sovrum. Hon skall se sig själv i var och en av dem i tur och ordning. Det har bestämts. I den första ser hon en gammal gumma. Ja det är hon själv, men äldre. En sliten kvinna som har åldrats i förtid men som ändå är vacker med sitt fårade och uttorkade ansikte, det som talar om att hon levt ett fullt liv. En kvinna som fortfarande lever men som är trött när hon återvänder hem från det arbete som hon borde fått vila ifrån redan sedan många år tillbaks.
I den andra spegeln ser hon den mest undersköna kvinna – som ju är henne själv, det ser hon tydligt – titta tillbaks på sig. Helt perfekt. Inget, inte ens ett hårstrå ligger fel. Den haka som hon aldrig gillat är fixad, kindben tydliga och munnens amorbåge är oemotståndlig och pussvänlig och inbjudande. Hyn som en mjuk slät marmoryta utan minsta skavank. Men ögonen ler inte. De ser döda och uttråkade ut som om de inte vill se mer av vad den här världen har att ge.
I den tredje spegeln ser hon ingen. Helt osynlig synes hon vara och möjligen kan hon skönja konturerna av sig själv, men också de bara som små krusningar från en skräddare på en annars spegelbland sjö. Egentligen ser hon bara rummet i den sista spegeln. Tomhet, utanförskap, ensamhet är det hon känner när hon försöker finna sig själv i spegelbilden utan att lyckas.
Hon vänder sig om. Kvinnan som nyss knackade på dörren och bjudits in som hedern kräver, sitter kvar på stolen som hon satte sig på efter att ha förklarat för henne att hon var tvungen att se i de tre speglarna – att hennes liv hängde på det – varefter hon placerat ut dem i rummet och med handen bjudit henne att se i dem alla.
Kvinnan ler och i leendet finns frågan. “Vad såg du?” och hon berättar vad hon såg och kvinna ler fortfarande och utan att säga ett ord reser hon sig och packar ihop speglarna i de trasiga bruna tyg hon hämtade dem ur.
“Alla spegelbilderna är du kära barn” säger kvinnan. “Men du måste själv välja vilken av dem du vill förstärka”. Sen går hon. Bra försvinner ut genom dörren och är borta. Kvar står hon som nyss tyckte livet var enkelt. Hon som ville följe det som alla sa var sanningen. Att vara vacker, åtråvärd var det som också gav egen
lycka. Så sa ju alla. Nu var hon inte lika säker på att det var sanningen.