En tekopp här på morgonen i kontoret helt enligt rutin. Låter en halstablett ackompanjera den för att ge lindring till förkyld o-cool gubbe. Behöver helst en liten stund på morgonen där jag kan ta in den nya dagen. Komma in i det som skall göras och ibland få klart för mig vad som skall göras eller behöver göras. Ljuset brinner såklart och lillkatten, Petite, ligger och sover på en stol framför mig. Ute snöar det lite lätt. En helt vanlig morgon alltså i ett stort gult hus på en kulle mitt ute i skogen.
Fick betalt för ett datasupportjobb igår. Alltså riktigt betalt. Det har aldrig hänt förut. Det vanliga har varit att någon sticker åt mig en hundring eller två efter fem timmars jobb en helgkväll. Själv säger jag numera, sedan många år, NEJ, NEJ NEJ!!! till alla sådana förfrågningar. Svårt när det är föräldrar till barnens kompisar som har problem eller andra som man bryr sig om. Men jag har varit ståndaktig genom åren. Nej! Respektera det! Jag har annat att göra. Men ibland slinker det då igenom en och annan. Heder och grannsämja gör att det inte går att säga nej. Som en kväll i förra veckan då. Men fick betalt alltså. Då fungerar det ju. För fast jag jobbar med datorer hatar jag det där lika mycket som alla andra. Man tycker inte per automatik att det är roligt att laga bilar för att man bygger dem. Precis samma sak är det med datorer alltså. Fatta det, eller betala. En tusenlapp för en timme är det som krävs för någon att överleva som egen. Enkel matematik och ekonomi.
Min längtan till sommaren värker i mig just nu. All denna grå vinter där utanför trycker ner en också mentalt. Det är säkert annorlunda om man åker skoter eller skidor men gör man inte det så blir bara att man sitter inne eller på sin höjd tar ett par varv på de uppskottade delarna av gården då och då. Ett begränsat livsutrymme. De fria ytorna är viktiga för mig. Jag måste känna att de finns där. Att flyktvägarna finns där. Vägar som man springande kan ta om tillvaron rämnar, de som man då måste ta för att överleva. Men nu på vintern är det bara närheten till en flygplats som ger den där känslan. Man får ha siktet inställt på dem. Utifall.
Men tekoppen är tom. Skall bara fylla en säck pellets eller två i därför avsedd behållare och sen jobba i mitt anletes svett. Det är ju därför man ändå sitter här. Ett ekorrhjul är ändå varje kontor och arbetsplats. Ett som skall snurra som en mekanisk docka, varv, efter varv, efter varv, efter varv….