Min äldste son fyller 25 år på tisdag och är hemma med sin flickvän den här helgen, så vi har firat honom idag. Att han har nått halva vägen till femtio övergår allt mitt förstånd. Hur har alla dessa år redan hunnit gå sedan jag stod där bredvid en nervös sköterska med en liten syrgasmask framför hans ansikte medan hon sög segt slem ur hans hals. Det känns som igår. Jag var aldrig nervös. Jag visste att det skulle gå bra, att det måste gå bra och det gjorde det ju. Han andades snart och fick riktig färg istället för allt det där blåa. Låg i kuvös första natten med ekorren som skyddsdjur och bestämde sig för att leva.
Som förälder älskar man sina barn och han har alltid varit lätt att älska för en inte alltid närvarande far. Jag minns hur stolt min egen farsa såg ut när han höll honom som den förste när vi kom hem från BB. Vad han tänkte vet jag inte, men det syntes att det var ett viktigt ögonblick också för honom. Att det var en ära att få vara den förste. Generationer som går vidare. En månad senare drog ambulansen iväg i ilfart med hans mamma och jag stod ensam kvar med en storgråtande son. Men också det ordnade upp sig till slut.
Idag lever han sitt liv i Uppsala och har valt matematikerns väg. Det är hans väg. Jag eller någon annan har varken rätt eller någon önskan att påverka den. Det enda jag vill är att han känner lycka i sitt vägval, går vägen för sin egen skull, att han aldrig går den för att någon annan bestämmer att det är den vägen han skall gå. Att han gör så också i vilka riktningar nu vägen än tar honom också i framtiden. För ett är säkert, att den där vägen han skall vandra har kurvor, uppförsbackar och tillräckligt många djupa hål för att man skall känna rädsla för att gå den. Men bakom varje krök, efter varje tung uppförsbacke, finns också alltid fantastiska saker och människor som väntar och ibland till och med nedförsbackar där allt går så lätt, så lätt, så lätt. Det är dem jag skulle vilja ge honom fribiljetter till när han nu fyller ett kvartssekel istället för en löjlig bärbar dator. En bunt nerförsbackar att plocka fram och friåka i när allt känns för tungt på livets väg. Men det kan jag såklart inte. Han är vuxen och stor nu och måste klara allt det där alldeles själv med hjälp av de han har omkring sig, de som han själv väljer. Jag och hans mamma kan bara finnas där som ett av dessa skyddsnät som fångar om inget annat fångar.
Lycklig resa in i framtiden käre son.