Jag hatar egentligen Facebook. Ändå är jag där. Anledningen är enkel. Förutom affärsbekanta så är det där jag har hela mitt kontaktnät. Stänger jag av fejjan så sitter jag här på kullen med det stora gula huset i en evig arbetsbubbla. Det blir liksom inget annat kvar än arbetet och i det blir jag en sämre människa. Så jag tragglar på med fejjan. Delar min skit och läser andras skit och lider över nivån som på alla sätt är tillbaks på grundskolans. Det är åttondeklassare som befinner sig där i statusuppdateringarnas eviga lista. jag blir också en sådan, faller in i den förväntade rollen.
Men så ibland säger det stopp. Jag klarar inte av det där. Måste ha en paus. Så jag inaktiverar mitt konto. Som idag. Isolerar mig här i det stora gula huset och gräver ner mig i kod, lödande och konstruerande och en längtan till en studio som bara stått där alldeles för länge nu. Det brukar hålla några dagar det där. En vecka eller kanske två, ibland en månad, sen är man där igen och lider. En dag skall jag avsluta det där kontot helt. Jag lyckades ju sluta röka så då borde jag kunna klara det också. Eller hur?