Att få den där koden att fungera, att få till den där texten man skriver på, att låten man spelar in blir klar, att satsen man matematiskt skall bevisa blir bevisad och går ut, att barnen en dag flyttar hemifrån och klarar sig själva…
De är många och små de där framstegen man gör i livet. Vi gör dem allesammans och mina är såklart inte ett skit värda i din värld. Dina framsteg är lite mer värda i min. Men bara därför att jag lever lite på andras prestationer också. Sätter för lite tilltro till mina egna för att bara klara mig med dem.
Ofta kämpar man hårt med de där stegen. Kör så att allt man har i sig kommer till användning och töms ur. Soppatrosk. Därför kommer lätt tomheten över en när man är framme. Det man längtar till är bara som vanligt, Inget nirvana, inget märkvärdigt, bara ett till av alla dessa målgångar i livet. Dit där andra också nått långt före en själv eller om man nu går först på den där vägen, så vet man att alla som följer efter, kommer att säga att dom alltid gått där. Så inte heller att vara först har någon mening, annat än i någon förteckning då eller en lista som bleknar över tiden och snabbt förlorar sitt bäst före datum.
Men samtidigt är de där små kamperna som man går vinnande ur själva livet. Man får ta tillvara dem och sätta upp dem som pokaler på en prishylla. Låt vara att inte TV eller ens lokal media ropar ut och berömmer bedriften. Den har ändå sitt värde. Det vet man. Man känner där långt in längst inuti en själv, att nu har man kommit till nästa spelnivå i spelet som handlar om själva livet. Ny utmaningar väntar. Svårare att knäcka. Men man är bredd och vet att man kommer att fixa dem.