Kanelbullar med mjölk och en liten gnutta hämnd

Jag stack kniven i en man en gång. Dödade honom effektivt, jag visste var jag skulle sticka. Det var egentligen ganska enkelt eftersom jag är sjuksköterska, eller trotts det om man nu vill se det så. Han hade våldtaget min dotter. Jag hämnades. Inget märkvärdigt alls alltså. Något som alla skulle ha gjort. Nu ligger han nedgrävd här på baksidan i potatislandet. Tillräckligt djupt för att ingen någonsin skall hitta honom igen. Säkert inte mycket kvar av honom längre. Maskmat var ändå det enda han dög till.

Det var under en midsommarhelg för några år sedan som det svinet våldtog min då fjortonåriga dotter. Tog det han ville ha utan skuldkänslor och kastade bort den jag älskar mest i hela världen efteråt, som om hon bara var en använd snorig näsduk. Den saten flinade mot mig när han friades i rätten. Det var då jag bestämde mig. Jag skulle döda den jävlen.

Så jag köpte en peruk, kläder som gjorde mig till en helt annan än den jag egentligen är, ett par högklackade skor och sen började jag röra mig i hans närhet. Ja jag väntade – och längtade måste jag erkänna – två år såklart och nej då, han kände inte igen mig. Jag är en sådan som helst går i fotriktiga skor annars eller möjligen barfota. Nu var jag en helt annan kvinna. En sådan som män ser med kuken, och så fort män börjar tänka med annat än hjärnan så är dom så enkla att föra bakom ljuset i alla fall. Dom tror på vad som helst, gör vad som helst, bara dom till slut får komma in i det där våta, fuktiga, varma.

Det var såklart det han trodde han skulle få när han följde med mig hem den där natten. Jag bor ensligt ute på landet och den här helgen var min dotter inte hos mig utan hos sin far. Vi är skilda nämligen. Så när svinet och jag steg ur bilen och gick upp mot huset och han trodde att jag skulle kyssa honom, eftersom jag tryckte mig mot honom, så var det ingen risk att någon skulle se oss. Att jag istället skar av hans halspulsåder genom att trycka en jaktkniv rakt in i hans hals, var självklart inte det han väntat sig. Det varma och fuktiga fick han ju del av även om det nu istället var hans eget blod som pumpande fram det där. Han sa inte mycket. Gurglade lite. Man säger inte mycket med en kniv körd djupt in i halsen. Han bara stirrade på mig med vidöppna, livrädda ögon och sen sjönk han ner på knä och strax efter ner på sida och dog. Det hela gick tämligen fort. Naturligtvis log jag samma strålande, vinnande leende mot honom som han lett mot mig där i rätten. Log den nöjde slutsegrarens leende.

Resten var ganska enkelt. Det är sandjord här och lätt att gräva. Så jag grävde en djup grop där i natten i potatislandet. Slängde ner honom i den – man blir stark som sjuksköterska – och grävde igen den. Det han hade i fickorna slängde jag i spisen och eldade upp senare. Blodpölen på uppfarten var lätt att får bort med vattenslangen. Ingen frågade någonsin mig efter honom men jag såg att han var efterlyst i tidningen. Men man slutade snart söka. Trodde han dragit från den här orten, letat sig nya jaktmarker. Jag har inte ägnat honom en tanke sedan den där natten.

Nu skall jag baka mig lite bullar. Min dotter kommer snart hem från skolan. Kanelbullar med mjölk är hennes favorit.

—

Den fantastiska bilden är gjord av Göran Bertils.