Det skall bli varmt idag, en fem, sex grader här uppe på kullen med det stora gula huset. Varm luft transporteras nerifrån Afrika och sniffar man riktigt noga kan man säkert känna doften av elefanter, giraffer och en och annan noshörning idag. Segsnön kommer att åka av taken – jag är säker – och halkan kastar sig över oss med full kraft. Sjukhusens akutmottagningar lever upp på alla armbrott och brutna lårbenshalsar. Man firar med tårta till kaffet där idag. Som vanligt den här tiden på året alltså.
Nästa söndag är det Vasaloppsöndag och man har klarat av en svårtid till. Bara man håller i ytterligare en vecka. Efter Vasaloppsöndagen blir allt lättare. Hoppet bosätter sig liksom i en och trotts bakslag, på bakslag, på bakslag, när kung Bore kastar in det sista han har i striderna om våren, så närmar sig sommaren obevekligt som den förutspådde segraren. Ljuv bris i lönnens blad, glittrande havsvikar med segelbåtar i fjärran, allt det där som finns inuti en som en ständig längtan under svårtiderna, börjar plötsligt gå att tänka på som något som faktiskt kommer att bli verklighet. Det lättar sinnet. I alla fall hos ocoola gubbar i Los.
Till och med suget efter semlor börjar ge med sig. Var sak har sin tid och det gäller också semlor. En del av deras storhet är att inte finnas tillgängliga året runt. Längtan är en del av det goda Det vet varje älskande par tydligt och vibrerande i varje del av sig själva. Medan de för länge sedan sammanväxta glömt det där sen länge och ersatt längtan med vanan att allt ser ut som igår. Men semlor och julmust klarar sig alltså från det där. Man överger dem och återvänder till dem igen i ljuv omfamning när längtan tar tag i en som mest. Det är en ständig kärlek men en som inte kräver ständig tillgänglighet. Det blir alltid bäst så.