Ungarnas gamla koja där ute, i det som var skogskanten upp mot berget innan avverkningen den där julen, är en annan av de saker som påminner mig om att tiden går. Helig mark till och med för skogsmaskiner. Den fick vara kvar liksom de tre björkar den byggdes i när bergets skog och gammlegranarna fälldes. Nu var det många år sedan någon lekte där, femton år kanske, och det är bara ekorren som jag ibland ser söka skydd där inne. Men det var också många år sedan jag tittade in i den. Antagligen lever ett helt samhälle med olika djur i de två våningarna och de skydd den fortfarande ger.
Visst, vi borde elda upp den. Den har gjort sitt. Det finns ändå så många andra av de där tidsmarkörerna. För många är de och för snabba att tala om att tiden håller på att ta slut för en o-coola gubbe på en ensam kulle i Los. Kanske är det därför kojan klarat sig från både vår och höstbrasa varje år. För att så länge den sitter där mellan de tre björkarna finns minnena kvar om barn som bodde hemma och andra tider när gubbars kroppar inte gjorde lika ont.
Fast det var såklart sämre tider när den där kojan byggdes. Vi hade många tuffa år då. Men på något sätt så gick det och vi överlevde. Oftast tack vare Karins förmåga att trolla fram fyra tallrikar mat fast vi kanske bara hade en tia att leva på den där dan eller oftare i flera dagar frammåt. Det finns ingen annan än oss själva att tacka för att vi klarade de där åren. Solidariteten var glömd redan då. Var och en fick klara sig själv precis som nu. Speciellt företagare får skylla sig själva i massornas ögon. Speciellt om de vägrar att ställa sig på knä med huvudet sänkt och mössan i handen.
Nu börjar slyn växa på berget ovanför kojan. Ta fart med full kraft. Det öppna var skönt när det kom, men nu är det på väg bort, precis som den stig som slingrade sig upp på berget runt gammelgranarna. Skogsmaskinerna trollade bort den fullständigt och jag har letat den, sökt spår efter den, vår och höst, sedan dess, men den är som bortblåst från jordens yta. Länken mellan huset och bergets alla andra stigar är bruten och bröts den där julen skogsmaskinerna kom. En väg ut i skogen som funnits i alla tider saknas sen dess.
Kanske skall jag ta ner den där kojan till våren. Låta lågorna äta upp det murkna virket och föra ut den ur världens fysiska existenser för gott. Låta en ny tid komma till den här kullen ute i skogen där det stora gula huset står, det som också väntar ut sin tid och sina lågor – eller möjligen grävskopor – precis som kojan. Kanske kalarar jag det i år. Kanske inte. Det vet ingen just idag.