Börjar dan med att fylla diskmaskinen, göra te, gå ner till kontoret, tända ljuset och ta en Alvedon. Är det virusparty i ens kropp får man försöka hjälpa till med stämningen. Men nu har det hållit på en vecka utan grand finale eller för den skull ens utan en riktigt hög stämning så nu börjar jag bli trött på det här. För nog fasiken är det mycket bättre att däcka ner i soffan sjuk som ett spjut än att hamna i det orkeslösa halvsjuka tillstånd som jag har befunnit mig i under den här veckan. Man vill men orkar inte och inte ens själva sjukdomen verkar orkar bryta ut på riktigt.
Ute är det gråväder. Att permanent bo i en värld där det alltid var gråväder skulle vara allt för påfrestande för en o-cool gubbe som mig. Inte för att det egentligen finns något att klaga på eller kanske just för att det inte finns det. Det är liksom ingenting där ute, limbo. Hemskt. Hellre iskyla eller en sol som steker sönder världen. Sånt där man kan klaga på och lida i, och oja sig om med hela sitt sydländska temperament. Ja, det man skulle kunnat haft om man nu inte var Svensk med bönder i rakt nedstigande led hela vägen bort mot hedenhös. Lite norsk också såklart. Säkert finns det lite andra nationaliteter med där i blodet om man bara tittar efter noga. För inte ens de där Svenska bönderna i led efter led var särskilt Svenska när det kom till kritan. Vi blandar oss och hör ihop. Allihop. Kärlek och kamratskap vet inga gränser. Det gör bara hatet.
Min enorma “att göra lista” minskar såklart inte av en sådan här värdelös vecka. Knappt något har försvunnit från den när den planenligt och i egentlig mening skulle fått sig en riktig genomgång med punkt efter punkt avbockad. Nu blev det inte så. Räknar inte med att den här dagen heller skall gå till historien som den då storverk presterades i det stora gula huset på en kulle i Los. Därmed inte sagt att jag gett upp alla förhoppningar om dagen redan. Men det är bara till Alvdeon som inte har gått ut i blodet ännu som mitt hopp står. Om de där milligrammen kemikalier kan putta mig över “jag orkar inte” barriären och få gång både tankeverksamhet och annat. Där ligger dagens enda hopp.
Vid postlådan har dragspelaren och hans fru sandat en liten tunn sträng sand till sin egen låda. Den säger “skiter väl i alla andra” och det är kanske de rätta takterna i Los. Tänk på dig själv och skit i alla andra. Ja, lite överallt är det väl så det tänks. Eller kanske var det bara slut på sand i det här fallet. Sahara ligger långt bort från Los. Man får o-bry sig.