Då är det vår. Vasaloppet är avklarat. Upp tio i åtta i morse, fram med frukost och sen vänta på starten och kämpa sig upp för den där första backen tillsammans med alla de andra fjortontusen startande. Väl där någonstans – alltså när man kommit upp för backen – brukar jag bli lite sömnig. Tekoppen är urdrucken, frukosten uppäten och lämpligt nog tog jag med mig täcket till soffan, så efter ett väl förättat värv är det bara att åka snett där ner i soffan och vila sig en stund. Traditionsenligt måste jag tillägga. Precis som det skall vara en Vasaloppssöndag. Man vilar så att man orkar med den där målgången och spurten och slitet där på slutet.
Och rafflande blir det ju såklart. Man får liksom ta i för kung och fosterland där precis efter att man återigen har vaknat och Mora är i sikte. Men i mål kommer vi och låt vara att Hälsingland kommer trea efter två pigga Norrmän, men det kan vi helt skylla på samma virusstam som lamslagit o-cool gubbe i stort gult hus på en kulle i Los under veckan. Det känns liksom som en ära ändå att få dela både feber och yrseln med mäster Brink.
Men man måste vänta en tjugo minuter till på våren. I jämlikhetens anda så måste också första kvinnan gå i mål innan man kan utropa att nu är det verkligen vår och så blir det då också till slut. Så nu gott folk. Det är vår. Vi har klarat svårtiderna. Faktiskt lyckats kämpa oss igenom januari och februari ända fram hit till hoppet och ljuset. Innan man vet ordet av så är det milda sommarbrisar, vackra flickor i tunna klänningar och blommor i håret, grönt så det gör ont i ögonen, blåa hav och kluckande vågor, himmel som tävlar med havet om vem som är blåast och o-coola gubbar ligger i hängmattor och i gräsmattor tuggandes på grässtrån och grillandes morötter och måendes så jävla bra som det går att må som o-cool gammal gubbe.
“Men alla bakslag då!?” säger du. “Snöar det t.ex. inte nu utanför fönstret?”. Småsaker svarar jag. Nu är det vår. Det kommer säkert en meter snö till innan det här är över men efter Vasaloppssöndagen är det vår och lätt att leva. Där är fåglarna – varenda en av dem – och jag överens. En och annan sur jävel håller såklart inte med. Men det gör dom aldrig, och så lär det förbli.