Jodå, jag hörde klockorna ringa i morse. Jag är helt säker, hörde dom helt tydligt från andra sidan sjön. Dinggggg…, donggggg…, dinggggg…, donggggg… något sånär i takt, lite ostämda, kanske lite slackande, som om klockaren var nyvaken eller kanske full. Söndag är det ju inte så jag gissade på begravning. Förresten är det inte någon automatisk mekanism som ringer i klockorna nu för tiden? Är inte klockarsysslan avskriven, skickad bakåt in i historien för att bli bortglömd. I så fall är det kanske allt det där automatiska i sin låda som håller på att ge upp. Behöver en reparatör hitrest från Stockholm. Kanske siktar kyrkan på att lägga ned det där med klockringningar helt och hållet. Finns ju högtalarsystem, PA. Bra tid att göra det nu när metallpriserna är höga. En till skroten såld klocka borde kunna inbringa en del stålar till de där längst uppe i kyrkans hierarki som anser sig var mest gudsföreträdare och därmed vinnare i den tävligen. De som behöver guld, stora hus och pengar för att kunna vara det. Skiter i det annars och blir statsministrar eller i alla fall tävlar om vem som skall bli det.
Själv har jag ju mina tvivel på om han/hon/det/gud låter sig företrädas. Jag tror på jämvikten. Den är enkel att tro på. Fysik/kemi/matematik/poesi kan beskriva den. Han’s/hennes/det’s/gud’s språk om man så vill. Om man nu kan beskriva det som liksom är alltihop och inte behöver oss och som vi är en del av och alltså inte heller behöver. Man får lita på sig själv istället för en han/hon/det/gud. Det och den lilla smula solidaritet som finns kvar. Några små rester i hörnen går det fortfarande hitta i de giriga rummen. Dom resterna får man sopa ihop försiktigt och placera i genomskinliga askar att öppna när solidaritet är den enda lösningen. Inte för att de giriga någonsin förstår. De tillber bara Reinfeldt, Putin och dom andra egenutnämnda gudarna hela vägen in i evigheten.
Men också de som inte tror på han/hon/det/gud hittar egna som de behandlar som han/hon/det/gud. En cykel kan t.ex. duga eller ett bankkonto Ibland blir det till och med värre än allt det skit som de religiösa ställer till med. Bäst om vi alla är han/hon/det/gud hela bunten så finns det ingen att varesig se upp till eller ner på. Bäst av allt det behövs inga ställföreträdare som talar om vad som gäller och är sant. Kanske vi till och med kan skippa psykologer och psykiatriker då. Svårt att må dåligt och vara missnöjd med sig själv om man liksom redan är bäst och vet om det.
Om det nu är begravning klockorna ringer för… Undrar vem det är som är död? Jag har inte tidningen kvar längre så sånt vet jag aldrig. Den är ju så förbakat dyr. En gång fick jag reda på en väns dödsfall först när det var jul och nästan ett år hade gått. Han som dött var en person jag stod nära ändå. Jag skickade ju julchokladen som vanligt såklart och vi träffades när vi träffades. Men hinsides fungerar inte ens postens eftersändningar. Förbannat bra är dom på det där annars, får fram nästan allt till mottagaren. Räkningar missas aldrig. Så nu kan det såklart också vara någon som man känner som de där klockorna ringde för. Eller också var det jag själv. Vem fan vet hur det är att dö. Kanske står man där och lyssnar på klockorna vid någon vidsträckt sjö och undrar vem som dött när man i själva verket själv har “tagit examen”. Kanske inte fattar eftersom man levt så länge, vant sig vid det. Måste få lite tid i varm mull eller krematorieeldar för att vänja sig vi tanken och förstå. Ja, att bli uppeldad i en oljeeldad brännkammare borde få vem som helst att klarna tankarna. Att hissas ned i ett hål i jorden och bli överskottad med för den delen, när man tänker närmar på det. Jobbigt att fundera på.
Men, ja, när jag nyper mig i armen så känner det i alla fall som jag lever. Satsar på det. Nu såhär på eftermiddagen ringer såklart inga klockor längre och bergen här runt sjön har väl inte ens ett spår kvar av den där klangen som for runt här i timmar efteråt att höra för den som icke är lomhörd. Jag gick såklart in i stugan och satte på lite kaffe. Som varje morgon. Kokkaffe, kokat på en vedspis som eldaa med björkved. Det blir godast kaffet så. Dricker på fat med en sockerbit. Oo jag inte har lite klart hemma. Då tar jag hälften kaffe och hälften klart där i koppen och suger i mig och njuter av eftersmaken. Sydamerikansk djungel och potatisfält i Skåne blandat i mun, svalg och sen mage där allt brinner till när det slutgiltigt blandas. Men det har jag så sällan nu för tiden såklart. Pensionen räcker inte ens till det mest nödvändiga. En bit korv, en limpa, en öl då och då. Det får man unna sig, och så kaffe såklart.
Men nu måste jag gå bakom knuten och pissa ur mig. Det har blivit svårare och pissa de senare åren. Slangen har liksom blivit trängre. Trycker på gör det så förbannat fortfarande. Men inte gör det mig något. Jag står där i lugn och ro och lyssnar på ljuden från skogen och från sjön. Står där och droppar en stund. Försöker ge växterna lika mycket allihop av den gula gödningen som jag vet att dom gillar. Just där trivs blommorna, blir som störst och vackrast där bakom knuten. Piss och kärlek är hemligheten. Men till slut måste man ju ge sig såklart. Kan ju inte stå med doningen ute hur länge som helst. De sista dropparna hamnar i kalsongerna såklart. Varför vet jag inte. Kanske är det för att man skall lukta gubbe på riktigt. Det hör ju liksom till. Gammelsvett och några dagar gammal urinlukt. Så långt har det gått. Men katten bryr sig såklart inte. Hon älskar mig ändå. Gammelgubbelukt eller inte. Hon stryker sig kring benen eller lägger sig nära. Kurrar för katt och för fosterland. Är väl den enda som bryr sig om mig nu sen frugan dog. Fast hon var väl ganska trött på mig hon också på slutet. Älska mig hit och älska mig dit och mjuka smekningar var det längesedan man fick kännas vid redan då. Hon sken bara upp när Björnarpsgunnar kom på besök. Ja, jag vet att dom var kära och gick tillsammans när de var unga. Men Björnarpsgunnar gifte sig rikt och frugan tog mig. Jag fick bli ersättare och aldrig kunde jag väl leva upp till det hon helst velat ha. Det var och blev bara så. Man får klia ett myggbett då och då och nöja sig med det. Japp så är det och leva och bli gammal.