Det är rokenrollspelare jag är. Spelar rock’n roll för dom som har råd att betala inträdet. Spelningarna ger mig lite “fuck off” pengar och gröt på bordet och en Ferrarri i garaget. Det är för stålarna och kicken jag lever det här livet. Kicken som är som hundratusen likes på fejjan för den där bilden man lagt upp på maten man lagade en kopia av från den där tidningen som ICA skickar på en. Kicken som efteråt lämnar ett tomrum tommare än universum i ens själ men som tur är har jag aldrig spelat nykter och sprit finns det alltid mer av att fylla tomma hjärtan och tomma själar med. Inget fyller tomrum som för många glas. Viktigt att det är FÖR många. Lagom ger ingen lindring för rockenrollspelare.
Vi är väl lite som vikingar vi rockmusikanter. Får vi inte ge oss ut på vägarna åtminstone en gång om året och härja fritt så vänder vi allt det där som bubblar och fräser inom oss mot oss själva eller gud förbjude mot de vi älskar. Hänger oss snart i närmaste ek. Trädet valt för effektens skull. Show in i det sista liksom.
Jag har legat med fler tjejer än kungen. Det hör till rockenrollspelarens liv. Till skillnad från hans värld så är det tjejerna som betalar här. De som står på kö för att glömma tråkiga inrutade svenssonliv en stund, eller för att samla troféer, eller för att sticka kniven i en redan sårad make. Men mer kärlekslöst kan det såklart inte bli de där akterna som är fortsättningen på föreställningen och egentligen inte är ens närheten bättre än en runk på egen hand hemma i duschen. Tomheten är bara större där efteråt när man lämnat en villig famn som helst skulle vilja ha mer, men inte har råd med priset, och man halsar det som finns kvar i glaset där på nattduksbordet och spottar ut fimpen som låg där i så att den efter en dramatisk flygtur, i en vid både över rummet, landar på rumsmattan. Sen går man. Behöver desperat berusningen. Klär på sig paltorna och ger sig ut i natten. Häller i sig lindring och hinner i bästa fall hem till hotellrummet innan man slocknar.
Allt det här får jag alltså betalt för att göra. Bara jag står ut med en galen manager och en trummis som är lika utflippad som bassisten. Unga män, ständigt pårökta, viljeslösa, som tror de är genier och klara där i dimmorna men bara blir trötta apor med taktkänsla. När de blir äldre kommer psykoserna och depressionerna ikapp dem. Men det finns piller för sånt såklart. Men precis som skogsarbetaren som ständigt fryser om ryggslutet och betalar med en rygg som inte orkar mer till slut, så betalar också dessa musikhjältar med hjärnor som är för trötta för att leva längre redan när de nått mitten av livet. Men alltså, man måste lära sig att man inget får utan att betala och att priset alltid är en bit av ens själ. Det finns inget pris som är högre än det. Det fattar man snart.
Intervjuer ställer jag inte upp på längre. Gjorde det förr. Vi behövde varandra då journalisterna och jag. Dom hjälpte till att skapa mig men nu skiter jag i dom. Nu är det bara dom som behöver mig. De har profiterat nog på mig för att jag skall ha dåligt samvete för det. Fotograferna smög här i buskarna kring gården förut. Men sen köpte jag en stor, jävla, farlig best till hund och nu syns dom inte till. Inte en enda på flera år. Men hundjävlen får jag såklart stå ut med ändå. Hatar hundar. Ju jävligare väder det är ute desto skitnödigare blir den förbannade hunden och inte fan kan den bestämma sig för vart den skall skita utan skall sniffa och lukta och sniffa och lukta tills man både, fryser är blöt och förbannad och tänker att fotografer i buskarna nog ändå är bättre än en livsfarlig stor jävla skitnödig hundjävel. Att man borde ta med den till grannen, han med bössan, och be honom sätta en kula i huvudet på djuret så man slapp det för evigt. Men man gör såklart aldrig det där. Vill liksom ro båten i land. Får leva med en drägglande hundfan i huset.
Memoarerna har jag såklart skrivit. Tre delar. Berättar allt. Anbuden från förlagen är många men jag har inte bestämt mig för vilket än. Förresten har jag så jävla svårt för lektörer så jag kanske skiter i det helt och hållet. Särskrivningsfascister. Jag har så jävla svårt att känna det minsta lilla uns respekt för en människa som blir upprörd för en särskrivning. De där idioterna får följa med till grannen, han med bössan, före hunden, tro mig. Folk som tror att de är genier för att de inte särskriver, för att de kan stava. Va fan! Helvetes maneter. De är ju förfan bara arbetare vid löpande bandet i ordfabrikerna. Inte annat än vilken arbetare som helst vid ett annat löpande band. Respekt för hantverket såklart, om det är bra utfört. Men i allt annat är avsaknaden av en särskrivning och en rättstavad text inget annat än en mutter dragen hela vägen där den sitter och håller ihop en flygplansvinge. Det är hur orden kombineras och vad det säger som är det viktiga. Verktygen är alltid bara verktyg liksom byggbitarna alltid är och förblir byggbitar att sammanfoga som man vill, efter eget huvud.
Men för helvetes, jävlar. Dags att stiga in i den inhyrda förlängda amerikanska vanen men de klibbiga skinnsätena. Ge sig ut i rockenrollarens värld på riktigt. Lämna hundjävel och allt vanligt liv hemma ett tag. Inte fan är det drömmen man lever. Men man låtsas göra det. Morjens!