Radio och helvete, helvete, det finns ju inte så mycket tid kvar…. hur skall man hinna med allt…

Eftersom mina vänner far runt över den Amerikanska kontinenten och andra över den Europeiska så tänkte jag att det vara dags också för mig att ta del av det som världen har att erbjuda, så jag gav mig iväg ut från det stora gula huset på kullen i Los idag.

Först Ljusdal. Intervju på Radio Ljusdal, prat om ditt och datt. Alltid roligt att trötta ut sina kommunmedborgare med att prata om sig själv och sina egna tankar en timme. Lyckades nog med det. Utelämnade dock Peter Stormare, Edsbyn, blirr och follan för att bespara den eminente programledarens egna möten med giganten i mödomshinnebevarat tillstånd.

Efter det drog jag vidare till Söderhamn. Lämnade in en trasig Marshalltopp. Diskuterade sedan företagande och företagarklimat i Gävleborg. Åt helvete är det såklart. Men innan vi konstaterade allt det tragiska – glömde, in på Coop i Ljusdal, “inga semlor”, “inga semlor” är mantrat redan vid starten i Lo[o]s. Ut från Coop kom jag med en låda i alla fall… Helvete! Helvete! Helvete! Jag som har slutat med semladieten för året och gör mig redo för att visa upp en vacker kropp slank vältränad på landets sandstränder till sommaren eller nja, nästa sommar. Sket sig dag tre… Ny tag… Stryk dag… Glöm bort…

Åter till Söderhamn. Förstärkare skulle påtittas av expert med schema tillgängligt. Tillgängliga kommunikationskanaler skall användas för att meddela resultat och bestämma antal slantar att överlämna och när. Inget mer jag kunde göra där utom att undvika att köra på hans barn, häst och fru – i den ordningen. Mot Bollnäs istället.

Astrid och Aporna handling på ICA Kvantum. Den är den heta korven som hägrar men plockade på mig lite annat också. Man får prova, har hört mycket positivt. Lite andra ärenden i Bollnäs medan man är där såklart. Ingen whisky. Det har jag inte råd med, eller kanske ändå, men väljer annat. Max. En Greenburgare att giftas med Semlor där i stora magen. De älskar varandra från första tuggan.

Willys. Storbunkra. Kassörskan fyller båda sidorna vid utpackningen. Kön växer. Jag packar och packar och packar – betalar – och packar och packar och packar – skjuter ut tung vagn till bilen – packar ur, packar ur, packar ur. Far iväg, hemåt.

Men hemost-tarmen suger på hemvägen, så broms vid Runemo (vem var Rune på mo’n, nån som vet?) och mot ostkiosken. Hittar två fina exemplar. Tar med mig dem efter att ha plockat pengar i mjölkkrukan. Hemåt igen.

Kommer ihåg, att, ja, visst ja, jag träffade Lasse Nilsson på Willys. Vi har inte träffats IRL på evigheter. Peter Stormares ande är där igen. Kul är det hur som helst att se honom. Rock gud (den där särskrivningen är där bara för att jävlas) en gång i tiden, nu folkmusikgud (jo, jag kan om jag vill) tillsammans med glad fru. Glad för deras skull. De hittade ända fram. Peter Stormare är också det i LA, det vet jag, det har blirr berättat eller om det var follan. Peter själv var det i alla fall inte. Eller kanske…

Skiter i kyrkan. Borde ha plockat bort gammal ljus. Men jag känner att de döda säger “åk förbi för helvete, här är alla döda, bryr sig inte” så jag gör det, åker förbi, funderar på att köpa cappuccino på Statoil i Edsbyn men orkar inte det heller. Hör mackägaren skrika “svikare, jävla svikare” när bilen far förbi, men jag lyssnar inte. Voxna affären har tjugo bilar utanför sig. Kunder!? Helvete. Grattis i så fall. Möjligen samråd, möte eller gratis kaffe. Tror mer på de senare, men hoppas jag har fel. Letar poetens bil men ser den inte. Han hålls i Stockholm antar jag. Behöver pulsen, mammorna på caféerna, svordomarna.

Åttiotrean framför mig. Bussen, “Looslimpan” Den har man ju dunkat hem med några gånger. När bilen har varit trasig och man måste till jobb och måste komma hem. Nu går den inte hela vägen. Stannar i Lobonäs. En kommun betalar – en gör det inte. Reservplaner finns alltså inte åt det där hållet längre. Men macken i Voxna har återvänt. Räddat mig mer än en gång i historien så att både bil och jag tagit oss hem (oftast sent på natten), hela vägen bort eller till Lo[o]s om man vill ge samma sak mer än ett namn.

Hemma vid halv sex. Helt slut fast jag har gjort mindre än annan vanlig dag. Frugan städar, jag får inte hjälpa till. Det handlar om någon slags rättvisa. Försöker förhandla mig till dammsugning men märker när jag är en förlorare i förhandlingarna och ger upp. Går ner och skriver den här smörjan. Bokstäver formade till ord och mellanrum mellan ord som det kanske går att läsa. En helt OK dag för mig. Inget särskilt. När jag kommer hem har inte Peter Stormare ringt på telefonsvararen. Oklart om blirr/follan/lasse har hans väna röst på sina svarare. Jag vet inte. Kommer aldrig få veta heller antar jag. Eller kanske, vem vet. Konstigare saker har hänt.

Lasse skall pensionera sig nästa år. Han sa det där på Willys i förbigående liksom. Sken upp när han sa det. Företagare som får mer tid över till den älskade musiken. MEN…… nyss stod han ju på Folkets Hem’s scen och var på väg ut i livet. Ja, VAR rockstjärna. Jag en som såg på men som skulle BLI rockstjärna. Ung. Förbannat ung. Nu. Pension. Sextiotvå. Det kan liksom inte vara sant. Men anar att jag måste försöka ta det där till mig. Anstränga mig. Lasse Nilsson blir pensionär nästa år. Rätt som det är är väl blirr och follan och Peter Stormare också där. Pensionärer. Och alla andra som röjde där på Folkets Hems scen då tar storkliv mot gravar och förgängelse. Helvete, helvete, det finns ju inte så mycket tid kvar…. hur skall man hinna med allt…