Just den där kvällen ville jag faktiskt dö. Inte så att jag satt där med hagelgevärspipan i munnen och var beredd att trycka av, som Leif GW Person satt den där ödestigna natten i sin sommarstuga, utan jag låg där gråtande i en ensam säng och funderade på om livet verkligen var värt att leva. Flickan jag älskade ville inte ha mig. Själv var jag i tonåren och hade mer känslor på ytan än jag någonsin annars haft. Mina tankar gick emellan att ta sitt liv, få slut på allt, eller att kämpa vidare, leva livet, fast än det gjorde så ont så ont. Där just då fanns inget liv med glada goda framtidsutsikter som skulle gå att leva. Någonstans var jag inne på metoderna, beslutet var fattat. Hur skulle det gå till? Var skulle det göras? När?
Men någonstans i det där så bestämde jag mig för att trampa vidare trotts allt. Att ge upp väckte tanken att
“jag skall leva det här livet tills det tar slut, hur än det blir…”
En enkel tanke, men en betydelsefull tanke. Ett avtal mellan mig och han/hon/det/gud där en kväll, en natt, en morgon, när det bara var jag själv som kunde få mig att vilja leva vidare en dag till – eller inte. Jag har många gånger gått tillbaks till den där natten och pakten med hon/han/det/gud senare i livet och inte behövt fundera mer – jag håller min avtal – och har därmed kunnat trampa vidare. Sällan gladare till sinnes när jag vandrat på , men som sagt, jag håller mina avtal.
Så här många år senare skulle man kunna skratta åt den där tonåringen som låg där på sängen och grät över en flicka som inte ville ha honom. Vad visste han om livet. Alla idioter som vill en ont som fanns kvar att träffa, andra hjärtesorger, de som dör ifrån en, en efter en efterlämnade oändlig saknad, misslyckanden, alla dessa misslyckanden. Han visste inget alls om det där. Han var bara ensam och oälskad där i gråten på sängen. Bagateller kan det tyckas när man vandrat mer än hälften av livet och lärt sig att oälskad kan det vara bättre att vara än att bli för älskad. Jämvikten… alltid den.
Men det var något annat i det där beslutet. Det fanns något för mig att göra i världen, göra för världen, det kändes så starkt då. Jag har trott att det var att jag skulle bli den store fotografen, rockstjärnan, fysikern, företagaren, allt i olika omgångar av mitt liv. Men lärt mig ödmjukheten under vandringen. Men tror fortfarande på att mitt liv har betydelse. Men just bara som o-cool gubbe på en kulle i Lo(s)s. Det räcker så.
För man vet aldrig när ens liv har mest betydelse. Man är ju en kugge i det stora maskineriet. Kanske är det en mening som jag skriver som jag inte ens reflekterar om vikten hos som betyder allt för någon som blir nästa “Hitler”. Eller det jag gjorde som lärare, som inte betydde något alls i egentlig mening, som fick just den där eleven att börja läsa vidare, just de där kurserna på universitetet som ledde fram till LÖSNINGEN. Eller kanske fick den där stunden jag satt och lyssnade på hennes sorgliga berättelser den där natten, just henne att vilja leve vidare och föda en son som i sin tur fick en son och som i sin tur fick en son som fick en dotter som förändrade världen till ett paradis.
Japp, det är nog därför jag finns till. För att göra storverk för världen. Att förändra den i sina grundvalar. Född som en gigant är jag. Lika viktig som Newton, Marie Curie, Einstein, Bill Gates och alla de där andra. Ett litet rostigt, skevt, kugghjul i ett stort maskineri som snurrar på och snurrar på, låt vara med ett lätt gnisslande, men som gör det möjligt också för de där stora kuggjulen av guld att snurra och glänsa i alla sin prakt. Det var för att göra den uppgiften och med tilltron till att vi tillsammans skapar stort som jag den där natten bestämde mig för att låta mitt kugghjul snurra på. Hela vägen till slutet.