Det är tystnaden som regerar idag. Starka vindar under helgen har låtit som starka vindar brukar låta. Hitlockade av solen och värmen. Men idag alltså gråväder och tystnad. Jag njuter av det där tysta. Har behov av att finnas i det. Det bryts bara av att en bil åker upp på gårdsplanen. En Lo(o)sbo som vill ha datasupport. Jag säger alltid nej nu för tiden. Vill INTE hålla på med det där. Har gjort det alldeles för många kvällar och nätter, oftast förutsatt att jag gör det för nöjes skull. När sanningen alltid har varit att jag hatat det där. Men nu har jag lärt mig säga nej, och det är ett skönt nej att säga. Folk må bli hur sura de vill. Jag bestämmer över mitt liv och vad jag vill göra med den tid jag har till förfogande.
Ser på långtidsprognosen att det är kyla på väg längre fram. Men bara någon dag. Den verkar hålla i sig den här fantastiska enkelvintern. Men det är först nästa vecka som det där kalla kommer. Prognoserna är såklart osäkra där bortåt, kanske når den oss inte ens. Det jag gillar minst med att bo här är de korta vårarna. Ofta hinner bara snön smälta bort och sen är det full sommar. Det är inte som det är i t.ex. Sörmland där det finns en lång skön mellantid mellan vinter och sommar där det är enkelt att ta sig ut i naturen. Nej, BANG, säger det här och sen växer det och grönskar så att man inte hinner med ens om man försöker springa ikapp alltihop. Det där är ännu värre såklart om man ger sig länge norrut. Men tydligen är det så att alla platser i Sverige är ikapp varandra runt midsommar. Då krävs det såklart lite spurt om våren kommer sent.
Som du märker har jag inte så mycket att säga idag. Eller det har jag väl aldrig om man skall rannsaka sig själv ordentligt, och det skall man väl. Skriver mest för övningens skull, för att hålla igång den emotionella kopplingen mellan hjärnan och fingrarna. Skulle behöva ett skrivarstipendium och ett år på en öde ö, mitt ute i Atlanten, där stormarna drar in som otyglade, för högt uppeldade, lokomotiv varje onsdag. Där skulle jag nog kunna skriva. Eller inte. Komma till insikt om att jag inte kan det. Skriva i åtta månader. Ha sjuhundra sidor klara, utskrivna, en bok, och hiva in dom allihop i spisen tillsamman med USB stickan med den enda backupen. Gjort sent på natten efter för många glas av den goda whiskyn såklart, när vemodet fångat en. Ångra sig dan efter men stå sitt kast. Åka hem igen från ön med första färjan tillbaks och sätta sig vid forsen och gråta för att bli fri. Kanske tur att stipendium inte ges till oss vanliga, så man slipper det där. Låta allt det där vara de märkvärdigas egendom och värld. De som kan och skriver och pratar så att sådana som jag inte förstår. Ja, jag vet det är meningen att det skall vara så också. De tror de blir bättre av det där. Men det är det enkla som är det svåra. Det lär man sig till slut.
Men här finns jobb att göra. Kod att skriva. Allt det där jag gör med glädje. Ändå är en del dagar mindre inspirerande än andra. Man måste hämta upp den där längtan att göra det där nerifrån stortårna från var och en av fötterna i tur och ordning. Sätta sig i det där tillståndet som behövs med ett slags tvång och sen nöta på, nöta på och nöta på tills allt fungerar som det skall och man förstår varför det fungerar som det skall. Allt för många glömmer det sista nuförtiden. Därför att det är billigast så. Ett stort misstag visar det sig nästan alltid senare. Man måste förstå också eller i alla fall försöka göra det. Annars är man bara en klåpare och världen har alldeles för många av dem springandes omkring redan.