Jag stänger ner Facebook. Orkar inte med skiten längre. Hoppar av – igen. Jag vet att jag kommer att krypa tillbaks, men jag står bara inte ut just nu, det kan inte hjälpas. Jag står nästan aldrig ut där. Mår dåligt av skiten när jag finns där. Samtidigt är det just fejjan som är den sista länken till människorna. Utan det där eländet så sitter jag där själv. Visst jag har kontakt med en massa människor på daglig basis runt om i världen, men det är professionella kontakter, vi pratar arbetsrelaterade saker. De övriga social kontakterna saknas i stor sett helt. I Los(o)s hejar jag på alla – som hejar tillbaks – men jag känner ingen.
Visst, att det är såhär är mitt eget fel helt och hållet. Jag jobbar nästan jämt. Hinner inte med också det där. Skulle vilja, men kan inte. Det finns en kraft inom mig som vill realisera drömmar, de som som finns där inne i huvudet och vägrar att inte få komma ut. Jag kan inte säga nej till den kraften. Jag måste ge efter för den. Också om den gör att jag blir sittande där ensam i världen som en av de ensamma.
Jodå, jag har fru och barn. Utan dem så skulle det såklart vara en tragedi allt detta.Jag skulle inte möta människor annat än när jag handlade eller gör andra ärenden. Nu blir det i alla fall något lite annat ibland än att bara jobba. För lite såklart, tycker min fru, med all rätt.
De som känner mig vet att jag på inget sätt kan kallas osocial. Jag gillar människor. Gillar att umgås och interagera. Men jag har också ett stort behov av att vara själv. Har alltid haft det. Känner sällan en panik när det bara blir jag. Känner mig själv så pass väl att jag kan acceptera alla de brister jag har – stå ut med dem alla, eller kanske bara acceptera att man är människa – och i lugn och ro umgås med det egna jaget och drömmarna där inne i huvudet. Annars skulle det såklart inte ha fungerat. Då hade jag för länge sedan fäst dynamitladdningarna runt kroppen som dragspelarens farsa och tänt på. Ställt mig vid samma bäck där inne i skogen så det mesta av en, det som nu blivit slamsor, flöt ut mot havet och blev fiskmat.
Skrivandet är utloppsventilen. Orden blir många på ett år. De som skall ut. Jag skiter i om någon lyssnar på dem – läs läser – men ändå hamnar de här på bloggen, därför att om det finns en läsare så blir det sannare det som skrivs. Ett kärleksbrev utan en mottagare är knappast ett kärleksbrev, eller på samma samma sätt som de sista orden från en som bestämt sig för att lämna världen faller platt om om de inte är skrivna till någon. Visst man kan skriva till sig själv, som i en dagbok. Läsa det sen efter ett,två, tio år och se den, verkligen se, den naiva person man var. Ett gott tecken fast man skulle tro att det var tvärtom. Man vill ju gärna tro att man alltid var den smarte, vise person man är idag. Men genom att se att man var naiv då så kan man konstatera att man ju faktiskt utvecklats fram till den punkt man är idag. Det farliga inträffar när man läser gamla saker och tycker de är bra. Då är man slut, färdig och har två val. Dynamitgubbarna vid bäcken eller rycka upp sig, bli bra – bättre – igen.
Det är för det där som jag inte samlar på priser. Jag har i och för sig en mapp på hårddisken långt ner i strukturen som heter “uppmuntran”. Där spar jag sådant som uppmuntrar, oftast goda ord från människor. Den är min livlina kan man säga. När tvivlet sätter in kan jag öppna den där mappen och hitta tröst. Vi är oftast våldsamt mycket hårdare mot oss själva än vad andra är mot oss. JAg är inget undantag där. Men det är klart, jag känner tillräckligt många poeter, författare, musiker och programmerare som själva anser sig vara guds gåva till folket. De som tappat fotfästet redan innan de nått land. Bland dem är jag inte. Tro mig. Jag blir nästan alltid lika förvånad som min egen omgivning över mina egna små framgångar i livet. Men det hindrar mig aldrig en sekund från att försöka realisera de drömmar som finns där inne i mitt huvud. De måste bara ut. Sen är det ju så att det som omgivningen upplever som framgångar kanske inte alls upplevs som det för en själv. De verkliga stegen i livet, de som berikar och lyfter, hamnar inte i tidningar för att läsas om eller i radio och tv för att tas in genom öron och ögon. De sker lite blygt i skymundan.
Men en ursäkt är de värda alla de underbara människor jag känner som jag aldrig hinner med. Jag missbrukar deras vänskap och vänlighet å det grövsta. Men tyvärr kan jag inte annat, kraften att göra det där andra är för stor för det – och den kräver det solitära.