Jag går in på Facebook efter en vecka borta därifrån och ångrar mig nästan genast. Vad tusan har jag där att göra? Ingenting. Hör inte hemma där mer än annorstädes. Man kan få för sig att man har vänner där i det där virtuella, men man behöver bara var borta en vecka för att fatta att man lika gärna kunde ha dött och aldrig återvänt och att ingen skulle höja ett ögonbryn en extra millimeter för den sakens skull.
Man skulle kunna bli ledsen för det där. Eller också ser man det för vad det är. Högstadiet återväckt igen. Det man gick ut ifrån när man fick göra det i lagens mening och aldrig någonsin längtat tillbaks till. Förstå mig rätt, jag hade rätt bra år på högstadiet. Jag gick min egen väg då som nu. Levde gott efter den vägen. Men visst var folk förbannat barnsliga och omogna där. Eller hur? Visst skrattades det högst åt de snygga tjejernas skämt och de populära killarnas historier. Vänd på “snygg” och “populär” om du vill, det fungerar det också. Visst gjorde vissa allt för att få finnas i de där populäras närhet. Japp, så är det på fejjan också. Man skall som en av de vanliga – en sån som jag och du – söka de populäras “likes” och i brist på dem, massornas “likes”. Dessutom aldrig försitta en chans att klicka “like” på de populäras inlägg oavsett den brist på höjd och finess som de har. Spela med om du vill synas eller sitt där själv på en sten i skogen.
Jag väljer nog stenen. Definitivt!