Bilden från http://www.atmosphereinrock.com
Brorsan fyller pension idag. Ännu en sådan där ofattbar födelsedag i ens omgivning. Hur i helvete har det gått till. Sextiofem år, han som går framför mig med sju år. Sju år som går snabbare än en grisblink så att man alltid snart själv är där, där han är nu. Därför retas jag bara lite lagom, självbevarelsedrift. Farsan dog som sjuttioåring. Det börjar bli bråttom, det är mycket att hinna med än. Och för den delen kan man dö imorgon oavsett hur många hjärtstartare det finns på byn.
Brorsan och jag har aldrig varit nära varandra. De sju åren har alltid stått emellan oss. Vi har varit för olika under alla skeden i livet. Han har nog skämts för mig ganska ofta, det vet jag. Han har haft mer att försvara och har högre hästar att sitta på men trotts allt det där så har vi kunnat komma överens när det verkligen har gällt. Man måste ju inte tycka om varandra och umgås ens om man är bröder. Men det är klart att jag velat att det hade varit så. Lite avundsjuk på dem som har syskon som de är nära varandra är jag allt.
En dag kommer en av oss att stå vid den andres kista. Åtminstone det gör vi för varandra. Vem det blir som ligger i den och vem som står bredvid har inget med åren mellan oss att gör. Döden tar oss när han/hon/det vill och då är det är bara att följa med. Efter det kan den som lever skriva sin egen sanning om släkten, den som blir den slutgiltiga.
Ja, grattissms skickat. Mer blir det inte. Det var ett halvår sedan vi sist pratade med varandra. Juridiska spörsmål i samband med morsans död. Det sista som skulle lösas. Nästa kontakt får väl bli om fem år när han fyller sjuttio, om vi nu inte råkar springa in i varandra på slump före det.