Trött, vårtrött, inte livstrött, stapplar jag upp på morgonen. Mars är lika med kall natt och solig dag. Tillsammans stavas de hopp. Talgoxarna, japp de gamla dinosaurierna, piper, sjunger, dinosaurievrålar där ute. Det var nog sådär de lät dinosaurierna. Allt det där vrålandet kommer bara från Hollywood som så mycket annat skit. Pep och sjöng gjorde de. Tyrannosaurus rex sjöng nog som en koltrast, vackrast av dem alla.
Jag hinner bara tänka det där så ser jag den där ute vid fågelautomaten. Min koltrast. Den är här! Hurra! Vår egen Pavarotti är tillbaks på kullen. Av allt underbart i världen så är det de tidiga morgnarna under den första delen av sommaren, tiden innan allt vänder, som tar första priset. Då när jag ofta vaknar av hans sång i toppen av den skira björken där utanför fönstret. En lätt vind lyfter de fördragna gardinerna, bjuder upp dem till dans där i fönstret, en dans som koltrasten så gärna ackompanjerar. Jag kan ligga där i timmar och bara njuta. Både sången och den varma brisen från fönstret, som också ibland letar sig fram till en gammal o-cool gubbes kind där i sängen, smeker den lätt, tröstar, är gratis. Inget kronofogdar kan mäta ut med giriga händer och sneda glädjerika leenden eller inte heller för den deleb banker utkräva sockrad ränta på som gödning till redan gödda. Allt detta är bara att ta för sig av i valfri mängd om man vill eller måste. Jag både vill och måste. Där finns min rikedom så länge min hörsel bistår mig så att jag kan lyssna. Öronpropparna är för dem som aldrig fattat och aldrig kommer att förstå eller de beklagansvärda, de som har ett sinne som där inne är spänt som härdat glas.
Redan upplyft ser jag den första Bergfinken också. Det kan vara en Bofink egentligen. De är svåra att skilja på och de färdas tillsammans. Bergfinkarna kommer alltid i stora flockar. Rensar rent vid fågelbordet. Lämnar inget kvar innan de ger sig in i kampens allvar, att till varje pris föra livet vidare här i skogarna. När flocken ätit upp allt som finns att äta, både på marken och i automaten, så ser man varken dom, Domherrar eller Talgoxar längre. De byts ut över en natt. Det är Björktrastar, Sädesärlor, Svart vita flugsnappare, Svalor, Grönfinkar, Gulfinkar och en hel rad andra som istället hör den ljusa tiden till. Som fyller världen med ljud. Koltrasten är såklart kungen. Han som sjunger vackrast. Vår kulles egen Pavarotti. Han som följer mig och alltid har tröst för mitt värkande hjärta att ge, den som är den enda som nästan når in och därför också nästan lyckas trösta. Nästan.
Så våren är nog här nu. Ovanligt tidigt. Men fåglarna vet. Vet bättre än meteorologer och superdatorers svettiga algoritmer. Isåfall, om det är så. så har vi klarat en vinter till. Inte frusit ett endaste dugg inne i gamla skolsalar som nu är både kontor och drömfabrik och hör framtiden till men finns i ett samhälle som stannat i förr. Det är lättider som väntar. T-shirtdagar och barfotaväder. Grillröksaromer och störtskurar med ljummet vatten som manar till bokläsning under plåttak. Fil och färsk degig Looslimpa med ost till lunch på bordet ute i trädgården under äppelträdet där solstrålar silar ner på o-cool gubbe genom lövkronan. Kaffet efteråt som smakar ännu bättre, gör det fast det alltid, alltid, smakar så gott. Hur man sitter där och vill sitta kvar när lunchrasten är slut och kontor med alla fönster öppna kallar igen.
Karin skickar SMS att hon sett tre tranor flyga över skolan när hon är på väg till jobbet. Jag brukar också höra deras solhälsning, trumpetandet, där från myren på andra sidan berget nästan varje morgon genom det öppna fönstret. De är mer än välkomna tillbaks till det som är vår gemensamma värld här ute i skogen. Det vi har ansvar för och rätt och kanske skyldighet att njuta av. Det är med ett lätt hjärta o-cool gubbe i stort gult hus på kulle i Lo(o)s börjar sin dag en dag som denna.