Jag kan inte hjälpa det. Liknelsen blir klar och tydlig där i mitt huvud när jag tar mig från korsningen Odengatan/Sveavägen ut mot Kista. De automatiska dörrarna som öppnas när rfid-kortens signaler avläses och andra dörrar in till transportbanden, de vi kallar tunnelbanetåg och rulltrappor, öppnas och för oss framåt. Allt det som får oss att röra oss i flock likt kossor förda fram till bultpistoler, eller gaskamrarnas väntande död och slakt och pånyttfödelse som produkt. Tidvis vill jag vända om men trycket bakifrån är för stort och för mig obevekligen framåt, framåt. Härifrån finns ingen återvändo.
I tunnelbanevagnarna måste man studera människorna. Utanför fönstren är det svart och inget att se. Alternativet är att gömma sig, gå in i sig själv med lurar i öronen med pumpande musik som följer stadens puls och tidningen eller den smarta telefonen upphöjd som en sköld framför sig. Avskärma sig. Vara själv där i sitt jag. Eller sova. Eller låtsas sova. Men i mitt fall är det ju just så jag lever annars. Så jag studerar med intresse alla dessa människor. Noterar kvinnorna. Här finns alla sorter. Någon ger mig en snabb blick när jag studerar dem och vänder snabbt bort den som om verklig ögonkontakt med en man som mig verkligen skulle kunna döda om blicken råkade fasta. Eller betyda för mycket. En annan håller sin Gucciväska (alla stora pråliga väskor är Gucciväskor för mig) under armen på ett sätt som får mig att tänka på männen hemma och deras älghorn på väggarna. Många taggar och fler horn gör en till en bättre människa. Men jag tappar snart intresset för de som betalar femtontusen för en handväska. Så jag vänder den mot männen. De som alla har färgglada halsdukar de fått av sina kvinnor om halsen. De låtsas inte om o-coola gubbar nyfikenhet. Fortsätter att se åt andra håll. Sextio procent av alla dessa människor, hela Lo(o)s bara i detta tunnelbanetåg, lever ensamma. Där finns något sorgligt eller något bra. Jag kan inte riktigt bestämma mig. Man kan ju älska varandra fast man inte bor ihop. Kanske mer än när an nöter ut varandra dag efter dag efter dag… Men ensamhet också. Aldrig är människor mer ensamma än bland andra människor.
Kista, Sicence Tower och Electrum. En del intressant ord såklart men få som är nya. Mest ryggdunkandet inom slutna kretsar. Jag väljer T-shirt framför den nedpackade skjortan när jag går hit därför att jag vet att det kommer att vara så många projektledarkostymer, akademikerkavajer med armbågsskinnlappar. Det känns viktigare här än på andra ställen att vara just den jag är. Jag pratar naturligtvis inte med någon. Men det är ingen större skillnad mot Hälsingskt utanförskapet i byn där hemma. Men senare på SICS, vid deras vägg. Den som är bygd för att demonstrera mitt område, möts vi såklart. Eller möts är fel. Jag får en föreläsning av en forskare och en projektledare. Min historia, det jag jobbar med orkar de inte lyssna på. Vill inte höra. De är för nära han/hon/det/gud och jag är bara en o-cool gubbe. Men en som har varit med för längre för att låta sig nedslås av det. Jag upprepar Ghandi’s manta när jag tar mig ner för de svindlande trapporna och bort
– First they ignore you.
– Then they laugh at you.
– Then they fight you.
– Then you win.
En vegetarisk hamburgare på Hard Rock Cafe’ kvällen före. Nedsköljd med en stor stark. Gott. Flickorna i korta kjolar som serverar. Men inte ens jag är så gubbsjuk att jag kan tycka att det där känns tidsenligt. Helvete säg ifrån tjejer. Alltihop blir liksom bara fånigt. En manager någonstans i Hard Rock Cafe’ sfären som stannade i femtio-sextio-sjuttiotalet med hela sitt sinne. Dags att dö grabben och låta andra ta det där vidare. Instrumenten på väggarna gör mig också nedstämd. Nog för i helvete tycker jag att en gura, vem det nu än var som spelade på den, borde användas, inte hänga där på väggen som… ja, det är älghornen igen. Dessa förbannade älghorn. Ge bort dem till alla unga tjejer och unga grabbar på musikskolorna istället så att de kan komma till nytta.
Men Stockholm är vackert, härligt och heligt. Vi äter på Stockholms bästa vegetariska restaurang andra kvällen. Utsedd till det av Svenska dagbladet. Men varken jag eller Karin håller med Svenska Dagbladet. Vi väljer ett annat ställe nästa gång. Vi går såklart. Går så att fötter och vader värker och o-cola gubbar nästan inte kan gå längre eftersom de har självdiagnostiserad hälsporre. Men solen är förlåtande. Hötorgshallarna har lakrits som är dyrare och godare än prästens välsignelser och Mariatorget bjuder på en Cappuccino och Old Amsterdam, Hornsgatan på GOOOOOOOD ost och Sushin på Drottninggatan är bättre, godare, bäst. I Kungsträdgården spricker den första körsbärsblomman ut just denna dag och vi fotograferar den och alla andra fotograferar den för vi vet vad det betyder, nu jävlar är svårmodets tid över på riktigt också här i svårmodets högborg. “Inga fler turer för dagen” säger Vaxholmbolagets skylt ute vid Blasieholmen men på en bänk äter vi oss mätta av Stockholmssiluetten som är solbelyst och som vackrast just här och uppe från Fjällgatan.
Med det har Stockholm mättat oss igen. Fredagsmiljarderna människor på Drottninggatan, på centralstationen innan tåget rullar norrut, tröttar mest ut oss nu. De är för många för att man skall kunna ta in, ana, var och ens tankar. Att förstå att var och en har ett eget universum av längtan, hopp, tro där i sina huvuden. Nu som trött blir de bara en suddig tröttande massa. Nu vill vi hem. Hem för att åter få längta hit igen så att det värker i hela kroppen av längtan.