Först var jag lite tveksam när jag såg att döden twittrade. Jag menar man vill ju inte gärna utmana ödet. Men som vanligt kom tanken “Äh, va fan” in i mitt huvud och så började jag då följa döden, ja faktum var att det inte tog någon lång stund innan döden började följa mig med. Nu kändes det verkligen som om man satt sig i klistret. Snacka om att utmana ödet.
Men nu några år senare har man lugnat ner sig med det där. Dödens statuscheckar på måndagsmorgornarna “ser du det här så är du inte död” t.ex. är snarare lugnande än skrämmande och detsamma gäller flera andra av dödens tänkvärda “tweets”. Så jag kan rekommendera – Följ döden på twitter.
Här jobbas det. Ögonen blöder. Huvudet surrar ikapp med tjutande öron, Mustasch spelar så att hela rummet skakar av energi men vad hjälper det. Nu är jag trött som en tom Coca Cola burk. Eller kanske ännu mer som en som har en bottenskvätt kvar i sig från igår där någon fimpat festens sista cigarett. Det är alltså dags att gå och lägga sig. Läsa, falla i djup sömn och återta det här imorgon. Men det finns alltid en risk med det där att gå och lägga sig. Man kan aldrig vara säker på att vakna igen. Det är liksom inbygt i dela det där systemet. Slut ögonen och det blir kanske svart för evigt. Om det då inte finns en han/hon/det/gud som man skall vakna upp och stå till svars för. Det var vara hur som helst med det där. Var sak har sin tid. Också eventuella möten med han/hon/det/gud.
Så godnatt käre läsare. Hade jag varit överoptimistiskt lagd skulle jag sagt att jag skulle suttit i studion och gjort en ny låt i helgen men nu är jag då inte det. Det blir nog jobba, jobba och jobba då med för mina synders skull.