Han sköt sig in i evigheten på samma kontor

Jag ber om ursäkt, men jag mår gott för det mesta. Också själv eller ensam. “Lonely” men inte “lonesome”. Förnöjsamhet. Kan man vara nöjd fast man inte är någon alls, har ett bankkonto som för det mesta är tomt, ständigt längtar bort, jobbar mer än vad man borde. Kan man stiga upp då om morgonen och vara tacksam för att man lever? Kan man det!?

Uppriktigt sagt funderar jag inte så mycket på det där. Jag traskar vidare på min väg framåt och är alltså rätt nöjd ändå med sakernas tillstånd. Kanske är det förmågan att se det där lilla och förundras över just storheten i det, som så många inte ser, som gör det där möjligt. Snödropparna här utanför fönstret som är så skygga och nu snart överblommande, fåglarnas intensiva vårsång här på kullen, mina pelargoners alla nya knoppar här på kontoret som möter våren, det lilla skott om tittat upp i den kruka där jag puttade ner några körsbärskärnor, en lönnäsa och lite annat förra året och försiktigt vattnat. Något av de fröna, med livet bevarat i sig, har bestämt sig för att ta sig an just det där livet och leva det. Jag vet inte vad det skall bli. Ett grönt, skirt, vackert skott sticker i alla fall nyfiket upp ur jorden och vill liksom jag leva vidare här. Bli ett stort träd en dag. Kanske leva i flera hundra år. Leva här när jag inte längre finns till. Min uppgift är att ta vara på, vårda och se till att det nu spröda blir starkt och livsdugligt och hoppas att det som nu bara är ett litet skott skall minnas mig när det om sjutti år står här på kullen och ser ut över byn och en lätt sommarbris smeker dess lövverk. En dag väcka en tanke om mig där inom mig och på så sätt låta mig leva vidare ett tag till. För så är det ordnat att så länge någon minns oss är vi inte döda på riktigt. Det är när vi är glömda, när ingen längre tänder ett ljus för oss eller inte längre besöker vår gravsten som vi är döda och borta för evigt. Först då är det synd om oss på riktigt. “Lonesome” istället för “lonley” då och sen i evigheter framåt.

Snön drar sig tillbaks en bit från gräsmattan varje dag nu här på kullen. Kung Bores reträtt med alla sina styrkor. Men bara tillfällig är den, den där reträtten. Snön ligger snart igen. Det handlar bara om månader. Men först det underbara. Kall Bollnäsfil barfota vid ett bord ute i trädgården med en eller två färska Looslimpskivor med ost. Vicka lite med fötterna där i gräset. Bara sitt och lyssna en stund och dricka upp sin kaffemugg med ekologiskt fairtradekaffe som försiktigt balanserats ut på en vit bricka på tassande barfotafötter som först möter gruset och de hårda stenarna och sen gräsmattans mjuka välkomnande. Bara sitta där och vara tacksam och njuta och vilja ropa H A L E L U L I A för att man lever och får vara med om detta lilla enkla ingenting. Den giriga har alltid något som han inte har och som han grämer sig över att inte ännu ha, vi förnöjsamma kan sitta där och veta att vi redan har allt det där vi behöver. Känna ro i sinnet hela vägen ut i evigheten.

Karins bildelever på skolan vill lyssna på min musik på lektionen. Tycker den är cool. Femtonåringar som tycker en o-cool gubbes musik är cool. Att någon lyssnar alls på det man gör räcker så långt. Hela vägen faktiskt. Men att femtonåringar kan ta den till sig. Just det där fyller mig med en värme och glädje som jag bara skulle vilja skicka tillbaks till dess ursprung igen så att den kan trösta och läka sargade själar där. Tillbaks dit där den hör hemma. Jag behöver inga skivkontrakt eller storvulna spelningar, media eller goda recessioner eller radio intervjuer om jag ibland får hör just sådant där. Det där räcker så gott just det där, det som är. Och det är precis på samma sätt med mitt skrivande. Om en läser och gillar det jag skriver. Om en läser, känner igen sig, får tröst eller blir förbannad så in i helvete, så räcker det. Jag behöver inga fängslande förlagskontrakt med bojor heller. Inget av det där gör mig lyckligare. Tvärt om troligen. Samma sak med allt annat jag jobbar med. Protokollet som är mitt livsverk. Om ingen förstår dess värde så är det ingen större tragedi med det. Folk orkar inte. Väljer nästan alltid yta istället för substans. Jag kan leva med det, orkar inte satsa på ytan, framgångsvägen. Men det kräver “lonley” men inte “lonesome” för att klara av det. Att man accepterar den där känslan och vill leva vidare ändå.

Jag som en gång ville komma hem till Edsbyn igen i ära och berömmelse och triumf har alltså äntligen lugnat mig, sansat mig, förlikat mig. Lyckats! Eller kanske är det för att jag fattat att också Edsbyn egentligen bara handlade om bandy, yta och halleluja och ingenting, inte det minsta lilla annat. Välj ordning själv den förblir ändå densamma, andemeningen. Jag åker inte ens längre in efter Långgatan nu för tiden, inte sedan morsan dog. Det gjorde jag alltid förr. Kände mig för, kände in, letade de jag en gång kände. I Edsbyn finns bara minnen kvar och dem bär jag med mig var jag än går i alla fall och de flesta minnen kan jag också ändå vara utan. Eftersom jag alltid längtar bort så längtar jag naturligtvis såklart också dit. Det vore konstigt annars. Men jag kan lika gärna sitta på den här kullen med det stora gula huset och längta bort som där i det som jag var, men inte längre är, en del av.

Hans Lidman sköt sig i huvudet med sin revolver där i det rum han berättade för mig som ung fotograf om rävfotografering och kamerornas betraktande av den levande naturen. Ensamheten, utanförskapet och ett sinne som aldrig hittade fram till lugnet där också. Han skulle varit nöjd, mycket nöjd, över sin berömmelse idag. Men skulle det stillat hans sinne? Gett honom ro? Svaret är såklart nej på båda de frågorna. För somliga är det bara en kula som i hög hastighet kastas in i en skalle och trasar sönder hjärnsubstans och neuroner och splaffar ut det där på väggen bakom som kan ge det där rogivande lugnet som är värt allt. För somliga, andra av oss, som därför är lyckligt lottade, krävs bara ett groende skott i en kruka eller några femtonåringar som gillar ens musik för att jämvikten skall infinna sig. Det får man känna stor tacksamhet och vördnad för.