Det stora gula huset på kullen. Det som har fångat mig. Håller mig fången i evig längtan härifrån. Men aldrig längtan från studion, fyra stora fönster nere till höger, eller från drömmakarverkstaden, fyra stora fönster till vänster, eller från lägenheten där uppe med en varsin öppen spis på var sida att sitta och sura vid om det blir för trångt för en man och en kvinna som växt samman men bara nästan gjort det. De två som lutar sig mot varandra och vandrar framåt sams ändå för det mesta. Rummet där längst uppe som ingen sover i längre. Minns skogsarbetaren, kommunfolk. Bredvid vindsutrymmen där det ena är OK och det andra ett vi inte går in i ensamma när det är mörkt. Här uppe bor fladdermuskolonin också. Finns i båda vindsutrymmena. Värmer sig vid skorstenar. Dom räds inte samma saker som vi människor och bor bra här. De har inga problem att röra sig och finnas här med de osynliga och de osaliga, som inte ens allt jävligt i livet räckte till för, och vi bor gärna med dem under samma tak,
Det jag hoppas är den sista pelletspallen håller jag på att bära in. Åttahundrafemtiokilo. En skitsak. Anar vad en miljon människor kan bygga med händer och svett. Pustar lite en stund och tar bilden. Känner att jag vill skriva det här till ingen men ur mig själv. Ser att huset behöver målas. Ett behovs som funnits i många år nu. Har inte råd i år heller. Nästa kanske. Fixar i alla fall ett rum i taget inne. Biblioteket klart nu. Fler på gång. Men också det tar år. Det är många rum för tunn plånbok. Men vad gör allt det där. Det är betalt och klart det här gamla huset och det ger frihet. Fast huset är inte värt ett dugg såklart. Bara på känslokontot klirrar det. Men det har aldrig varit rikingligan jag velat vinna. Friheten värdesätter jag mest. Den har jag. Snart vi.