Den litterära lögnen, Sone och ännu mer hittepå.

Sone, grannen, tittar in en sväng idag på förmiddagen. Det är alltid lika roligt. Förut träffades vi i princip dagligen vid postlådan och stod och ljög en stund, men eftersom Sone har varit krasslig ett tag så har det inte blivit lika ofta på senare tid. Därför blir det extra roligt när vi kan sitta en stund som idag. Ett helt liv i musiken innebär många roliga minnen att lyssna på och ibland lära sig av eller då och då till och med förskräckas in i märgen av. Jag tycker fortfarande vägen här utanför borde döpas om till Sone Bangers väg, eller i alla fall dragspelarens väg, för att hedra denne gode man medan han ännu är i livet. Ingen har någon nytta av att bli hedrad som död, den åsikten känner jag mig rätt bestämd i.

Två grader varmt ute men det blåser och har man otäta stora gamla skolfönster som jag, så fryser man här inne trotts nästan 22 grader. Det är det här med att sitta still. Man borde väl egentligen haft ett cykel här vid skrivbordet som man trampade runt och som det var ett måste att man gjorde det på för att skärmarna skulle lysa upp. Eller i alla fall ett höj och sänkbart skrivbord. Men de kostar såklart alldeles för många pengar för min budget. En prioritetsfråga såklart, men ändå. Det finns alltid en till elektronikpryl som behövs mer till min uppfinnarverkstad.

Att allt inte är helt sant som jag skriver här på bloggen har väl en och annan fattat. Det är ju en litterär resa det här och jag har all rätt i världen att både förbättra och svärta de upplevelser jag skriver om. Det är liksom den friheten man har som författare. Att hitta på, ta en nypa eget liv, en nypa liv från någon annan och sen röra ihop allt till en smet och sen in med det i ugnen i x antal minuter och att sedan kommer en historia ut som i bästa fall är läsvärd. Den kan bli bränd också såklart eller bli degig, men vill man experimentera med det språkliga så är det risker man får ta. En del skrivare serverar ju det folket vill ha. Anstränger sig för det på samma sak som nästan varenda musiker. Skriver man om en figur som man får mycket respons på eller använder en stil som ger samma effekt så håller man i det där. Då har man träffat rätt. Men jag fungera inte så. Skrivandet och musiken är bara för mig. Vill ingen läsa eller lyssna så får det vara så och om någon tycker om eller tiondelsgillar så är det en seger. Men en seger betyder då alltså inte att det kommer mer av det där segrande.

Eftersom det var slut på fågelfrön här i Lo(o)s så åkte vi till Färila och handlade. Men det var slut där med. Det är väl den där vårkänningen för några veckor sedan som har ställt till det där. Inköpare som läser Aftonbladet och inte minns hur det varit alla år tidigare. Hem utan kom vi i alla fall. Jag lyckades dessutom hålla mig från att köpa halstabletter. Dom med socker i, de som i alla fall inte frigör enorma mängder gas i magen, är min akilleshäl. Jag har ingen karaktär där i egentlig mening på samma sätt som det är med semlor. Men idag stod jag alltså emot. Det är ett gott tecken att jag inte kom hem med en påse. Jag borde gå ner några kilo, där “några” väl snarare uttalas “många”.

På fågelautomaten hängde hackspetten när vi kom hem. Har lärt mig att också hackspettar äter solrosfrön, men inte sett det förrän i år. Talgbollarna pickar de möjligen på men inte har jag sett dem ge sig på många solrosfrön. Otympliga att öppna med den näbben kan man tänka. Men kanske är det brist på småkryp i år. Trummar gör han i alla fall varje morgon med euforiska virvlar som jag är säker imponerar storligen på varje hackspettshona. Det ekar över hela kullen faktiskt. Koltrasten däremot sitter deppig på backen och verkar frysa och längta efter mask. Vi bidar vår tid han och jag tills värmen och de varma brisarna kommer och vi kan sjunga ut igen med full kraft. Var och en i sin tid. Var och en respektfullt lyssnade på den andre. Men Pavarotti, vår koltrast, vinner alltid den där tävlingen såklart. Gör det varje år. Han är bäst, man bara gapar när han sätter igång där i björkens topp. Jag skall villigt erkänna att av alla saker som finns i mitt liv så är hans sång ett av de största och det som läker såren inom mig mer än något annat.

Jag borde skriva på boken, böckerna, den där tegelstenen om kärleken, men jobbar istället. För mycket, för länge. Kör tills hjärnan blir en geléklump. Är man inte försiktig så stannar man där i det tillståndet. Det har hänt mer än en av människorna genom tiden. Vid han/hon/det/gud så hoppas jag att jag skall slippa det. Det skulle jag faktiskt kunna nedlåta mig att be om. Men är för vrång för det också såklart. Tror jag har kontroll när jag saknar den helt och hållet i all egentlig mening. Precis som de flesta andra som tror de kör stadigt mitt på vägen och att det går fint framåt utan dikeskörningar, också gör det.

Här flera stycken senare och en massa ord så finns det väl ingen läsare kvar av detta dagens inlägg. Är det OK? Japp, det måste det vara. Mina Drömmar är inte till salu. Det står jag för.