Hör rapporter om sädesärlor i grannorterna. Det är i så fall en månad tidigare än normalt. Här brukar de annars komma i mitten på maj. Men det kan ju vara halvblinda personer också som misstagit en skata för en Sädesärla. Det händer varje år. De halvblinda vill alltid se och skapa saker som inte finns. Det är liksom inbyggt i det där halvblinda. Det blir klart bättre när de där människorna till slut blir helblinda, då tystnar de där rapporterna och lugnet sprider sig över bygden. Ja, jag är ju själv halvblind så jag vet det där med bestämdhet.
Bootloader-jobbar annars. För er som inte vet så handlar det om att skriva kod till maskiner som laddar kod i maskinerna. Alltså de program som snurrar i dem. Det där gör man ju när man tillverkar dem. Men hur än man testar och micklar så blir det alltid något som blir konstigt och skumt och då behöver man kunna uppdatera den där koden – maskinens firmware – och helst göra det också utan att åka ut till var och en av dem. Nu är det ju så att den här koden bara körs väldigt, väldigt, väldigt sällan och minne är dyrt och därför måste den dessutom vara pytteliten, sen får den ju inte vara buggig heller för är den det så måste man åka ut till de där enheterna i alla fall eller få dem inskickade, något som varken tillverkare eller kund gillar och som kostar mycket pengar. Så man får koda de där rutinerna med fingrarna i kors och testa, testa, tänka, testa. Roligt jobb men också krävande och tröttande.
Men nog fasiken är det vår på riktigt nu. Man pratar om sjutton grader här i påsk, kanske tjugo söderut. Underbart. Ögonen rinner, näsan rinner men man är lycklig över sol och att vindarna inte längre drar rakt igenom en som kalla stridsslipade spjut. Det är förbannat skönt helt enkelt. Bara vägar dessutom. Halleluja för bara vägar.
Apropå vägar förresten så passerade milmätare i bilen 30000 mil idag. Det är en ansenlig sträcka för en bil. En bemärkelsedag. Egentligen förtjänade den alltså en tvätt och en smeksam vaxning men fick istället känna på lite guppiga Lo(o)s vägar istället. Men jag tror att vår röda gamla bil gillar de här vägarna som vi har här. Det skall inte vara för slätt och försiktigt. Lite hål och gupp och sneda vägar får den här bilen att trivas förträffligt. Helst genomslag både i inledning av resan och ett mot slutet. Fina motorvägar får den bara att darra och skaka och kasta fram mystiska ljud i ren leda. Mer spännande då med vägar som borde fått en genomgång för fem år sedan men som inte fått det.
Men med det får det räcka för idag. Höga histaminnivåer gör en trött också. Det är det värsta. Men lösningen är ju hur enkel som helst. Man lägger sig och sover en stund och vaknar lite piggare. Se där inte mycket att gnälla om. Gnälla kan man göra när man är död.