En till familj drar härifrån i sommar. Ett till företag försvinner. Tyvärr också den enda familjen som vi här i huset har något man kan kalla kontakt med. Dom hitflyttade precis som vi. Ja att kunna dra iväg… De är att gratulera de som lyckas. Det är en vinst på alla sätt. Ingen av de som sticker kommer tillbaks. Men man måste ha ekonomi och kunna köpa ett hus utan att sälja det man har här för att klara det. Säljer gör man sannolikt inte i brådrasket, om alls. Vi blir kvar alltså. Ruttnar bort här i förlornas land.
Men missförstå mig rätt nu. Det finns massor med bra saker här. Huset vi bor i t.ex. var skulle man kunna hitta ett sådant hus någon annanstans i Sverige. Men avstånden. Den där sista timmen med skog och skog och skog när man kommer tillbaks från civilisationen. Man blir oerhört trött på den. Samma åt andra hållet naturligtvis. Det är långt till allt. Så jävla långt. Långt till folk som har samma intressen och som man delar tankar med dessutom. Ändå älskar man den där skogen, men vill till och längtar efter öppet landskap så att hjärtat blöder. Allt på samma gång.
Men missförstå mig rätt igen. Det är bra människor här uppe. Men inte så många. Inte så många som en sådan som jag kan prata med. Alltså jag säger inte det där sittande på några höga hästar. De smarta och intressanta finns här likaväl som på andra ställen. Det är inte det. Bara färre människor och alltså färre med en liknande livsåskådning eller intresse av fundera över en sådan.
Men jag står utanför det samhälle jag lever i. Lo(o)s alltså. Har valt bort det. Det finns för många inpinkade territorier och släkt och vänskapsband för att jag skall orka med. Jag är för känslig för sånt. Klarar inte av det. Det finns inget att göra för en sån som mig i det där. Så jag skjuter undan Lo(o)s med allt jag har. Avslutar facebookrelationerna. Slutar att gå på mötena och tillställningarna. Inte för att jag anser mig bättre utan för att andra gör det. I bubblan är jag ensam men i alla fall lugn i sinnet. Det enda jag ber han/hon/den/gud om är att jag får dö innan det är dags för ett ålderdomshem. Eller om den önskan inte kan uppfyllas att jag kommer långt härifrån innan det är dags. Det missunnsamma skulle äta upp mig som en aggressiv cancer och plåga mig hela vägen ner i graven. Jag ber att få slippa det – snälla!