Han granskade närsynt den där armen med de små hårstråna som inga mjuka läppar någonsin igen oändligt kärleksfullt och försiktigt skulle glida över som en svävare över kalla vatten, läppar som till slut kysser längtande hud, den som exploderar i känslor som sprider sig i kroppen och manifesterar kärlekens alla känslor. Han studerar den ingående där han satt i sin fåtölj. Det var eftertankens tid. Alla var borta nu, de som en gång betytt något. Här satt han ensam kvar i ett ensamt hus och ett ensamt rum. Tv apparaten var av. Radion lika så. Det fanns bara flamset att se och lyssna på ändå. Det var längesedan man gjort program till de sentimentala och de som ville ha frågeställningarna inplanterade i verksamma hjärnor efter programmens slut. Han vägrade verkligen att bara låta tiden flyta med dumprogram som flöt på och hindrade varje hjärna de tog sig in i från att tänka en endaste egen tanke, att fundera hur det kändes och på vad som var viktigt.
Det var så många som inte orkade med solidariteten idag, som höll den senaste Iphonemodellen högre än allt som hade något med människor att göra och att bry sig om varandra istället för bara hålla sig till jag, jag, jag och själv. De som gav bara om de fick något. Som helst inte gjorde det. Som köpte sig sex för att det var så oändligt jobbigt att ge för att få. Som aldrig någonsin kände glädjen i att ge eller vara en del av något större. Nymoderater, pengar i egna fickor, ju mer desto bättre, gärna ditlurade. Skit i de svaga, de får klara sig själv. Det får allt jobba lika hårt som VI, JAG, JAG, JAG, hela vägen in i det självcentrerades universum gjort. Jag som är den lycklige, framgångsrike som inte kan eller orkar sänka mig ner till tiggares och ålderdomshemsboenes, cancersjukas eller bara fattigas – slöfockarnas – nivå. JAG, JAG, JAG över dem alla. JAG, JAG , JAG som är gud. INTE bara avbilden. Gud är JAG, JAG, JAG.
Men de små håren och huden under dem som längtade efter de mjuka läpparna dans bland fjunen var tvungen att klara sig utan det där. Nästa värme de skulle få känna var krematorieugnens, den som brände bort dem innan den också slukade den hud som inte längre kände. Inte längre och aldrig mer. Så han sänkte armen ned i sitt knä. Drog med den andra handflatan över de ljusa fjunen han nyss studerat, förflyttade den sakta över den för att liksom sudda ut minnet av varma kärleksfulla läppar som hans hjärta längtade så efter men aldrig skulle få. Suckade och reste sig för att koka sig en kopp kaffe som substitut.