En vän berättar idag att han fått prostatacancer. Eller vän? Har jag vänner? Rättelse. Någon jag tycker bra om i alla fall. Några månader kvar till pension. Sorgligt också just därför. Men det går bra för de flesta såklart också fast man får de där beskeden. Man blir friskförklarad och lever (oftast mer fullt ut dessutom, med mindre tjafs) tills man dör. Jag hoppas vid gud att det går bra i det här fallet. Det är orättvist såklart. Det borde vara skitar som jag som åker på sånt där. Sådana som ingen skulle sakna. Men vi når bara nästan dit. Klarar oss på marginalerna till ingens glädje.
Så här är jag. Vi har ett avtal han/hon/det/gud och jag. Jag lever tills jag dör. Vandrar hela vägen utan att fuska eller avsluta i förtid. En dag har jag gjort klart det jag lovat att göra. Men jag älskar varje dag såklart. Slår upp ögonen på morgon och är glad att vara en av de levande ännu en dag. Varenda dag känner jag så. Varenda en. Finns det en motsägelse där?
Men det är slitigt att vandra på efter sina egna vägar istället för att följa i andras fotspår. Ibland är djungeln framför en tät och svårgenomtränglig och macheten slö och värdelös. Man vill sätta sig ner och sluta gå. Ge upp. Hoppas på att han/hon/det/gud har förbarmande över en och att det är slut, färdigt, just där och då. Cancerbeskeden är väl sådär också antar jag. Men de flesta vill ju leva vidare, bara några stycken stackare nickar och accepterar tyst när de framförs. De som har trätt upp de dagar de fått som gåvor i form av pärlor på ett radband som i vilket ögonblick som helst känns långt nog, därför att man levt livet fullt ut, inte hafsat med det, fuskat och låtit det passera medans man suttit där framför tv’s tävlingsprogram. Det är i ytlighetens foskeltvshower som de dödsrädda skapas. Också de svåra tankarna måste få ta plats i våra hjärnor. För till slut måste alla ta ställning till dem. Alla utan undantag.
Men jag blev nedstämd av att höra det där idag såklart. Jag önskar ingen, inte ens de som skulle ha kunnat vara mina ovänner, att få cancerbeskedet. Men ändå är det var tredje av oss som får dem. Många fler än det mesta annars om man funderar på det. När man väl är där gäller det bara att inte bli “C A N C E R N” utan att fortsätta var den man är. Lätt att säga för någon som ännu har klarat sig, jag vet. Men att bli ett offer hjälper inte en enda jävla endaste människa. Offer är zombies. Levande döda som är sitt eget elände och inget, minsta lilla endaste annat. De blir ickemänniskor i samma ögonblick som de blir sin sjukdom, sina motgångar eller sina handikapp. Livet är ett helvete och det är det som gör det värt att leva. Så jävligt taskigt är det ordnat och det får man tugga i sig men man kan göra det till en och annan underbar Koltrastsång om man bara orkar stilla sig och lyssna istället för att gräma sig över sitt eget elände, helvete och förbannade otur. Det som är samma för alla trotts allt.