Berget jag har suttit på finns inte längre. Det har blivit en grop och material att bygga vägar med. Skyltarna talar om vad varje hög har för syfte så att tunga vrålade lastbilar kan forsla det nu söndermalda berget ut i världen som underlag till vägar. Men också jag vill ha bra vägar att färdas på. Jag måste acceptera det här blödande såret i naturen och att jag aldrig mer kan sitta på en sten på det här berget och se ut över dalgången där nere. Det gäller korparna och hackspetten och ekorren och alla de andra som bodde här också. Det finns så många berg. De är precis som människor. Att ett försvinner spelar väl ingen roll för de allra flesta. Men för mig finns det här berget bevarat i mitt hjärta. Därför att jag har fått sitta på det och se ut över världen och tänka på sakernas tillstånd och känna bergets långsamma puls under mig där på den varma stenen. Tacksamhet måste jag i alla fall få tillåtas att känna för det som en gång var ett berg men nu är byggmaterial till vägar. Tacksamhet för att ha fått suttit där och för det, det nu blev till slut detta uråldriga berg.
