Regnet öser ner över mannen som sitter i plywoodbåten nästan mitt ute i den sjö som lagts sig tillrätta liksom slutskvätten i en tekopp där mellan bergen. Det luktar gott av tjära i hans närhet. Den bruna båten har bara för en vecka sedan blivit grundlig struken med en pensel som kletat fast det svarta på botten och också låtit det trögflytande klättra och kleta sig fast en bit upp på sidorna av plywoodskrovet. Det är därifrån det doftar. Ljuvligt doftar det. Den skall leva många år och därför sköts den om den här båten, kostsam som den var för en pensionärs tunna plånbok. Mannen kurar ihop sig lite i regnet, men en gammal grå filthatt och ett blått slitet och lortigt regnställ skyddar honom från det mesta av regnets sökande fuktighet. Metspöet i hans händer, blicken som tittar på det röd/vita flötet, det som guppar stilla i vattenytan, stilla fast det är bombarderat av stora vattendroppar som till synes vill sänka det hela vägen ned till sjöns botten. Linan hänger slak vid sidan av flötet och utför sitt osynlighetstrick så fort den nått vattenytan. Ingen hjälp till flytkraft finns att få från den. Inte heller mannen gör någon ansats att stadga upp flötet när det tar emot knock på knock på knock från kinetiskt överstimulerade vattendoppar kastade från moln inte allt för långt ovanför mannens huvud.
Han bara sitter där. Någon fisk har han inte fått. Behöver inte få någon heller. Det räcker så gott med att bara få sitta i lugn och ro och fundera över sakernas tillstånd. Jodå, nog vet han att det inte är några revolutionerande tankar som far genom hans huvud. Men det brukar knappast vara sådana som far genom de huvuden som tror sig besitta de där märkvärdiga tankarna heller. Oftast är det precis tvärtom med människorna. De som tror att de är så smarta och unika är i själva verket de som är de mest korkade. Men det är klart, världen har blivit sådan att det räcker med att prata. Handling tar för lång tid och kräver arbete så de där dumskallarna får ju efterföljare såklart. Mängder. Landets alla kontor och arbetsplatser är befolkade med oduglingar som blivit befordrade till mellanchefsposterna för att de aldrig någonsin har kunnat utför det där jobbet som de en gång anställdes för och för att de kan prata, prata, prata och häva ur sig flosklerna som för tillfället är på modet. Där gäller det att hänga med. Hugga tag i de där orden och nämna dem så fort man kan. Man måste ändå ge dem credit för att de håller sig ajour med modeorden. Men det finns ju chefskurser för sådant såklart. Orden och metodikerna, en ny var tredje år, den som sveper fram som en religiös rörelse över landet. De är som 5:2 dieter, eller GI dieter de där också och alla går de ut på att metoden som ett magiskt trollspö skall förändra allt till det bättre. I själva verket är det såklart samma sak som vanligt. Det är bara ytan som är en annan och de tar alla mer och mer tid från de verkliga uppgifterna. Till slut finns det ingen som verkligen gör något och då faller det ju ihop av sig själv det där, som ett korthus. men det är klart, då har mellancheferna redan räddat sig själva. Blivit anställda på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan eller kanske Skatteverket och kan fortsätta, fortsätta och fortsätta med sitt ickegörande i alla evighet, amen.
Så han ruskar på sig. Känner lite olust faktiskt över ojobbandet som ändå sägs ta oss mot framtiden. Men olusten flyger av honom med de avruskade vattendropparna. Flötet är fortfarande stilla. Inte konstigt egentligen såklart. Det finns varken krok eller bete där under och får man napp då behövs det under. Så när solen tittar fram efter regnet kränger han av sig regnrocken men behåller hatten på och bara sitter där och tittar, tittar på flötet och lyssnar på tystnaden mitt ute på en sjö mellan bergen.