Tröttheten trycker ner mig som en hundramiljonertonssten som fästs uppe på mitt huvud. Jag måste lägga mig men orkar inte kliva upp från stolen jag sitter på. Så jag skriver de här raderna. Jodå, orden kan spränga de stenar som håller en nere, explodera enorma stenar i småbitar, rädda en fattig människa från att fastna i stolar när man borde gå och lägga sig och vila eller ge sig ut i världen för att göra stordåd. Jodå, ord som kommer ut genom fingrar på ett tangentbord kan rädda själen hos den som skriver orden och förgöra eller också rädda själen hos den som läser dem. Läsaren väljer själv väg och gör sin egen tolkning av orden. Om han eller hon blir galen av det skrivna är det knappast den som skrev dem som skall stå till svars. För så fort orden är utslungade blir de andras egendom, andras med rätt att tolka till sin egen fördel eller till sin egen nackdel eller att bli helt vilt spritt språngande underbart galen av. Och se där. Stenen på mitt huvud lättade med nittioniomiljoner ton så att jag orkar ta mig upp ur stolen, upp till sängen, boken och katten som kryper in under täcket och lägger sig tätt bredvid. Frun snarkar säkert redan där på sin sida, jag med om en stund. Godnatt.