Det är en smal rand av ljus på himlen västerut nu när jag tittar ut och klockan snart är elva. En sådan där sommarrand som bara finns på sommaren, men som är där nu två månader för tidigt, fast den rimligen inte borde vara där. Jag är trött som en soptunna eftersom jag jobbat hela dan. Sådana här dagar är svårast inne på kontoret, när solen lyser utanför fönstret med den fulla kraften hos en jetmotor på tre meters avstånd blir det är svårt att bortse från den, svårt ens med uppbådandet av all viljekraft som finns inuti en, det går inte att bortse från hur skönt det verkligen är där ute. Men jag är ändå ganska bra på det där. Att jobba. Kanske för att dölja det onda precis som alla andra arbetsnarkomaner är det. Att slippa tänka efter för mycket, eller också är det för den där elden som brinner där inuti. Den som manar till att förverkliga det jag tror på. Vad är sanningen? Ja, jag vet inte. Men det känns bäste när jag ger efter för det där hur som helst. Rätt eller fel är ändå så fjolligt.
Det blir i alla fall en kaffe där ute. Kaffe i en baden baden stol som egentligen inte är en baden baden stol och definitivt inte får heta det i något officiellt sammanhang. Men det får vara som det vill med den saken. Lite kort för benen är den men förövrigt helt OK att sitta i, och det ekologiska fairtradekaffet smakar så gott som kaffe nu möjligen kan smaka ute i vårsolen.
Man blir så lurad av allt det här finvädret. Tror nästan att det är examenstider och barn sjungande sommarsånger i vita skjortor och kjolar inför stolta föräldrar och ännu stoltare mor och farföräldrar står där framme i alla kyrkor som fegt avkristats just för det där. Men nyper man sig i armen det allra minsta så kommer man snart på att det är långt dit ännu. Det är mer kallt kvar. Allt jämnar ut sig, kyla och värme också. Jag tror på jämvikten som om den var en av staten påbjuden religion.
Men jag skall jobba imorgon också. Det finns mer att göra, alltid finns det fler punkter på attgöralistan. Så det är dags för en synnerligen ocool gubbe i et stort gult hus på en kulle i Lo(o)s att göra kväller för idag. Drömma lite och låta sig flyta iväg till det som kanske är det verkligt verkliga. När jag var barn hade jag nära till mardrömmarna och det hemska. Varje natt reds jag av maran och vaknade svettig i mörkret, det som var så oerhört hemskt och som kanske men nästan säkert gömde alla dessa ohyggliga varelser som jag såg i mina drömmar. Nu som äldre har fantasin klingat av en aning. Kontakten med det verkliga har inte längre så vidöppna dörrar och jag ser varken det riktigt hemska eller det riktigt underbara när jag sluter ögonen. Som det var då när dörrarna stod på vid gavel och jag bara var tvungen att gå in genom dem. Jag kan sakna det där. Men aldrig mardrömmarna. De var vidriga. Som att se helvetet. Att äga fantasin har också ett pris som skall betalas till fullo med obrukade guldmynt för att fodringsägarna skall bli nöjda. Men man kan fördröja det där lösandet av växeln med spriten, drogerna eller genom att odla den rena galenskapen. Spriten och drogerna behöver jag inte så för mig återstår bara galenskapen. Men de är lika för lika så det går på ett ut.
Så dagen får sluta här. Den gamle skolläraren och hans elever behöver kontoret till de eviga kvarsittarnas lektioner. Själv vandrar jag trött upp för trapporna och kryper trött ner under täcket.