Vacker dag, men jobb för mig och nu trött igen som en lerduva. Mörkt ute sen ett tag och jag skall snart avsluta min dag. Har letat buggar lite här och var och funnit några stycken, och åtminstone det glädjer ju alltid. Det är en sådan där dag när man undrar om det är värt det. Varför i helvete sitter man här och jobbar helger, vardagar, kvällar och mornar när man kunde ta det lugnt och vara som folk istället. Hur än mycket jag jobbar så hinner jag ändå bara en liten del och helgerna som är den tid då jag kan syssla ned mina egna projekt är så korta så förbannat ultrakorta. Imorgon är det kontraktsprogrammering igen. Den man gör för att överleva.
Det fåniga med allt det här är att farsan var likadan. Jobbade bara. Jämt. Men sen hände något strax innan han fyllde sextio. Han la av och började leva. Tog pension tidigt och gjorde roliga saker, det han ville. Han fick i alla fall tio år. Snart har jag själv bara två år kvar till sextio. Helvete om jag kan fatta det ens om jag försöker. Fyrtiotalisterna har ju försökt med att “femtio är det nya fyrtio” osv vidare, men sextio rår dom liksom inte på. Det är för nära pension. Officiell gammelstatus. Jo då är man liksom gammel på riktigt, är långt in på dödhalvan av livet. Nedräkningen är påslagen och tickar obönhörligen på antingen man vill det eller inte.
Fast inuti känns ju inget av det där. Min ocoola “gubbe” kommer från elevers syn på världen. För dom är alla över tjugosju gubbe, så det är lugnt. Men visst, man blir tröttare. Kör sällan dygnsprogrammeringspass längre. Men ändå finns det ju yngre som är tröttare än vad jag är. Åtminstone i det kan man glädja sig. Sen är det faktiskt fortfarande roligt för det mesta. Sådana här mer nedstämda dagar hör till undantagen ändå. Men det är det här med att aldrig breaka och vara medveten om att man aldrig kommer att göra det men ändå vandra framåt som är kampen. Men det är ju med det som med många andra saker. Man skulle kunna tänkt sig att vara Tom Cruise eller Mick Jagger också men det blir man ju aldrig. Man får liksom finna sig i en massa saker och när man väl funnit sig i dom så går det ju att leva ändå fast man inte är smartast i världen eller rikast eller att inte ens den som ens egen fru skulle välja om hon vetat hur det blev. Fruar får också stå ut med sitt, och alla andra med för den delen.
Men imorgon är en ny dag. Om man vaknar till den. Då skall det jobbas utan bara helvete. Så de så.